Jag lutade mig fram över bordet och la mitt öra intill hennes huvud. Min röst var ovanligt hög och tydlig när jag till slut talade.
”Är du lycklig” frågade jag. Mina händer höll om hennes axlar, hårt. Och jag kände hur hennes muskler spändes under tröjan. Hon var rädd. ”lycklig?” ekade hon. Patetiskt, Gud vad jag hatade henne. Jag visse att hon skulle ljuga och säga ja. Och jag kunde förstå varför. Visst. Jag kramade hennes axlar hårdare och svarade ”ja, lycklig” jag kunde nästan höra hennes skrämda hjärtslag inuti hennes huvud. Jag önskade att jag kunde höra hennes tankar. Vem fan var hon egentligen? Jag var så trött på det här. Trött på henne, mig själv och den här jävla lägenheten och tiden som gick så jävla långsamt. Livet som både sprang och kröp samtidigt. Åren rusade och minuterna kravlade sig fram. ”visst är jag lycklig älskling” viskade hon.