Kristaller som ramlar från ögonlockets lugg.
Jag har aldrig sett dig gråta.

Hur kunde jag vara så blind?

Jag har andats din luft, ditt syre.
Skrattat ditt skratt och stulit din lycka
utan att förstå.

Hur många gånger såg du din spegelbild och hatade den?
Såg du din själ på andra sidan?
Alla skärvorna föll till marken som när vi krossade din värld.
För jag inser nu att jag har gjort det.
Krossat din värld, precis som du krossade dig själv och hoppades,
hoppades att skärvorna på badrumsgolvet fortfarande skulle vara vassa.

Men du är modig som inte gjorde det värsta.. För modet är inte att resa iväg, fly bort från allt. Modet är att våga stanna kvar och fortsätta kämpa. Stå stadigt i stormen.

Hjärthårspänne i ditt svarta hår. Röda och svulna ögon.
Hur kan det vara först nu jag inser vad du begärde?
Bara lite omtanke och att få bli accepterad och älskad för den du är.

Jag skäms. Tar ett stadigt grepp om mungipan.
River bort läppen.