Det är ett metalliskt ljud och jag vet ännu inte att det kommer inifrån,
som att du var svårt sjuk eller en levande symfoniorkester gjord av koppar och zink.
När jag böjer mig fram ser jag oron, hur den har naglat sig fast genom din tunna kropp, ett blått ljus, du är upplyst som en fackla.

Mitt i discoljuset ser man hur hög du är, du flyger över taken långt efter att alla gått hem.

Du sover ihopkrupen, jag smeker din krökta rygg, din andning är min livstråd.
Att implodera säger läkarna, är som en bilolycka i 180 km/h, inuti. En störtflod kommer att dränka allt, ta dig med. Genom din sjukdom försvinner jag in i slangarna, sjuksköterskorna, in under sängen och madrassen som fortfarande är fuktig av din kropp.

Det finns så många sätt att dö. Du gömmer dig, skyggar men du vet om det,
den sista tiden vet du det så väl, armarnas svaghet, kaffets smaklöshet, de blanka ögonen. Medicinerna håller ihop dig, din glansiga panna, alla tankar som samlats där. Sammanhangen är på väg att upplösas. Rostiga järnrör bär upp din tyngdlöshet.

Lämna nu, viskar jag. Lämna ingenting kvar.
På hemvägen ser jag träden skuggas, som ditt ansikte eller mitt. Jag kan inte förstå vad som är vad. Du, jag, träden.
I hallen ställer jag fram dina finaste skor. Jag vet inte vad jag håller på med. Det höga ljuset utifrån. Du långt där nere, insjunken, motståndslös.
Är det redan morgon.

Kanske har du aldrig funnits.

Vattnet rinner ur min kropp, den torra huden spricker. På sjukhuset är du ensam. Jag torkar mig med din kudde, det är allt jag har kvar.

När vi ses nästa gång har du fått blommor som ligger utspridda på sängen,
på golvet. Du ska bli jord säger du, jord. Jag blir ingenting och för första gången på länge förstår jag precis vad du säger, vad det är som kommer att hända.

Jag hör koppar som slår mot koppar. Något som monteras ner.

Jag går på teater. Ensam gråter jag mig igenom andra akten. Imorgon ska jag be att få kyssa dig. Biverkningarna sätter sig på talet och i ansiktsmusklerna.
Du ler när du är arg och allt är blommigt, till och med maten.

Doften din kropp utsöndrar är frän, jag vill inte minnas dig så. Ögonen tänker jag, hur de tåras.

En bandymatch i division fyra hedrar dig med en tyst minut. Jag har missat din död. Ditt bleka ansikte i de djupa ögonhålorna. Din mamma pratar om dig oavbrutet. Förstår hon inte heller att det är slut, att du har blivit jord medan blommorna torkat. Jag överraskar mig själv med att resa bort men solen tar inte på ensamhet inklädd i svart. Örhängena skaver av värmen.
Av medlidande kanske.

Vinglar runt på barer i högre klackar än någonsin. Åtrår skuggorna, det skavda i mig. Att smälta in i andra, bit för bit förvandlas, in i något levande.

Du rör mig, strålar mig, talar till mig inifrån kistan. Jag vet att du lever, att jag svikit dig.

Jag rullar upp händelseförloppet baklänges. Värmen, jorden, psalmerna,
djupa ögonhålor, blommor, medicinerna och provsvaren, knölarna på ryggen,
hur vi låg med varandra första gången, din trappuppgång, grillfesten, min gröna klänning.

Tapeten har bilder av dig. Först ett där du ler sedan ett där du höjer handen och tittar bort. Någonstans ska allt börja. Läpparna, det åtråvärda. Jag håller mig mot kanten, mot slutet, en symfoni i mitt huvud. Kopparplåt mot kopparplåt. Jag lägger tak under din himmel. Jag är uråldrig glänsande metall.