Känslan var blandad, en entusiasm blandades med en ångest och en längtan bort. Detta måste vara den enda arbetsplatsen i världen där man fortfarande hade kvar heltäckningsmattor på golvet i korridorerna. Hon kom från personalköket där de flesta satt. Krister hade valt att sitt kvar en stund till. Anna däremot var tvungen att få gå in några minuter innan. I ena handen höll hon en kopp kaffe och den andra en mapp innehållandes listor, manus och reservplaner. Det var ett par minuter kvar till midnatt. Ofta var hon frågande till hur vida  Krister följde med i planeringsmöten och manusläsning. Varje gång verkade han vara lika förvånad över det mesta som hon sade. Sändningslampan lyste, de var i sändning 24 timmar om dygnet, varje dag, året runt. De körde inga repriser, och de lät ingen dator stå och spela musik för lyssnarna. Därför kallades radiokanalen för 24/7. Anna tog ett djupt andetag och gick in i studion. Ett ansträngt leende och en nick var ett tyst sätt att hälsa på. kollegan log stelt tillbaka. Nu var det bara minuter kvar till sändning. Då nyheterna efter midnatt var slut så var det hennes tur.

Två timmars resa var äntligen över. Lina slog igen bildörren till den gamla Volvon och frustade till. Egentligen hade hon behövt ställa sig och skotta framför garaget. Lina var hemma. Hur hon egentligen hade råd med huset det kunde hon inte riktigt förstå, men i glesbygden var det inte så dyrt med boendet. Det var ju inte som i Stockholm, det hade man ju hört vilka hemska levnadskostnader de hade. Visserligen hade hon två timmars resa till jobbet och lika många hem, men de fick minsann pendla i Stockholm med. Skiftarbetet hade både sina fördelar och nackdelar. Det var klart att det var svårt att få det att gå ihop med ungarna och deras far, men än så länge hade det gått. De började bli så stora nu. Den yngsta hade bara ett år kvar på lågstadiet och farmor och morfar och mormor försökte hjälpa till så gott de kunde. Visst var det avigt att bo i glesbygden ibland, men det hade sin charm. Tanken på att bo i Stockholms förorter var skrämmande. Lina blickade ut över landskapet. Där ute var ett mörker fyllt av ljus. man kunde ana sig till allt liv som fanns där ute. Älg, björn, rådjur, arg, där fanns det mesta. björn hörde väl inte till vanligheterna, men varg och lo var vardag.

Lina funderade på att stå kvar där ute en stund, men kölden gjorde sig påmind. Någonstans bortom snön fanns skogen som mörka skuggor. Lina fick upp nyckeln och öppnade dörren och gick in husets värme. Det var en märklig känsla, det var hennes hus. Det var där hon bodde och levde sitt liv. Vad som än hände i världen så hade hon sitt hus. Det var hennes trygghet. Det första som hon gjorde efter att ha tagit av sig skorna var att hon sätta på stereon på övervåningen. Där hade hon radiokanalen 24/7 inställd. "Allt är orörd snö. Orörd snö som snart ska ryckas upp av en vind som sveper genom natten. Resan har precis börjat. Jag hoppas att du kommer at göra oss sällskap genom natten. För alla er där ute spelar vi Aerosmith romantiska sång från Armagedon. Visst är den fin"

Lina gick ner på undervåningen och hängde av sig jackan. Hon kände hur det kurrade i magen. Det var skönt att höra Annas röst. Det var inte första natten som Lina satt vaken och lyssnade. Ibland hamnade hon framför datorn och lyssnade på webbradioutsändningen, i land satt hon och försökte sy lite på en tavla. Då timmarna var för sena lyckades hon inte med korsstygnen. Det var en signal till henne att gå och lägga sig. Byxbenen kändes våta och klibbiga mot benen. Lina gick ut i köket och plockade fram bröd, smör och ost. Vattenkokaren var redan fylld med vatten. Ett dovt muller växte sig starkare och man kunde nästan höra hur bubblorna i vattnet sprack. Det fanns en förvirring, ett mindre kaos, vad skulle hon göra först? Skulle hon diska, eller skulle hon äta, eller skulle hon byta sina våta kläder. Kaos var väl kanske inte det rätta ordet.

Lina började slita av sig de våta strumporna. De trilskades, det var som om de inte ville släppa taget om hennes våta fötter. Lampan i fönstret kändes som en symbol för hennes ensamhet. " I don´t wanna miss a thing."  Det blev tyst en kort sekund. " vad mycket man kan sakna. Några saknar nog just nu möjligheten att få krypa ner i en varm säng och få lägga huvudet på kudden. Dra upp täcket och somna så där skönt. Andra kanske skulle vilja sitta uppe hela natten och ha någon annan på andra sidan bordet, någon som man kan dela tystnaden med. Där kan man sedan sitta vid köksbordet och se på varandra i timmar."

Lina beslöt sig för att ta tag i disken. Den var inte gigantisk och så skulle det förbli. Disk var perfekt, det gjorde at man började varva ner och samtidigt fick man känna sig lite duktig. Hon funderade på om det var viktigt för kvinnor att få vara duktiga. Lina hade bara tänt lysröret över diskbänken, hon ville inte förstöra mysstämningen. Då hon ändå höll på så torkade hon av kaklet ovanför diskbänken. Natradion spelade inte bara lugna låtar. Pinks "u+ur hand" dunkade bra, den var perfekt då hon skulle diska. Lina blev full i skratt då hon kom på sig själv med att gunga med höfterna i takt till musiken. Det var dottern som fått henne att gilla Pink, dottern och kanalen 24/7. Hungern gjorde sig påmind igen och hon lovade sig själv att sätta sig ner så fort hon hade tagit hand om det värsta. Hemmet fick inte förfalla bara för att man jobbade kväll. Lina stannade upp mitt i en rörelse, vad handlade låten egentligen om. Kunde det verkligen stämma? Kaxigt.

Låten tonade ut. " hur vanligt är det inte? Hur hopplöst är det inte? Varför lär de sig aldrig". Anna hämtade andan innan hon fortsatte. " Kan inte killar fatta att kvinnor faktiskt inte tar första bästa, vår livsuppgift är inte att låta oss användas för ett knull en fredagsnatt strax efter två. Nej gå hem grabbar och skärper. Till dess ha det så trevligt, ni och era högerhänder." Lina hade hört rätt. Det var vad texten handlade om. kaxigt. Lina plockade fram brödrosten och ställde hushållsosten på skärbrädet. "Ska män aldrig förstå vad vi kvinnor vill ha? Kan de aldrig förstå att vi aldrig vet vad vi vill? Vi vill ha det som vi inte har och då vi får det så är det inte riktigt bra. Och vet ni varför? Jo därför att vi kvinnor aldrig blir förstelnade, vi är föränderliga, vi utvecklas." Lina funderade på vad den kvinnliga radiorösten sagt. Det var en mörk och hes kvinnoröst som fick en att lyssna. Osthyveln framkallade tjocka ostskivor som Lina försiktigt lade ut på smörgåsen. Sedan tog hon stora klickar med marmelad. Lina tog med sig smörgåsarna och sin kopp te från köket och satte sig i vardagsrummet. Golvlampan i vardagsrummet skickade upp ljuset mot taket och hon kunde justera ljusstyrkan. Displayen på dvd:n lyste och meddelande att klockan var över halv ett. Var det verkligen så att kvinnor inte kunde bestämma sig?

Anna kunde skymta Krister bakom glaset. Hon gav upp. Det här var meningslöst. Varför skulle hon ha manus? Det kändes hämmande. På skärmen som var kopplad till datorn började hon att surfa runt på nätet. Hon behövde uppslag och hon behövde förnyelse. Det var trist att vara en snäll flicka, det vill säga en nickdocka. Det gällde att våga ta ut svängarna. Krister skulle inte märka ett dugg och hon betvivlade att ansvarig utgivare faktiskt läste hennes manus. Det här var hennes chans att pröva sig fram. Manuset till hens nästa sändning skulle hon skriva om. En plan började att utforma sig, en kupp som skulle tränga sig ut i etern. Krister såg ut att sitta och prata i sin mobiltelefon. Det här var misär. " Jag har verkligen inte förstått vad det där bråket om skolavslutningar handlar om..." Anna visste att det här var att öppna pandoras ask. " Jag menar, har någon frågat vad ungarna vill? Det är ju ändå deras avslutningar, eller hur? De kanske inte vill gå i kyrkan. De kanske vill uppträda. Eller på jul kanske de vill se en film eller ha knytkalas. Är det inte viktigare at fråga vad ungarna vill? Men demokratin kanske inte gäller kidsen?"

Lina funderade på det en stund. Det vore ju det enda raka. Det låg något i det som hon sa. Sedan återgick Lina till att bläddra i magasinet som hon hade köpt på sjukhusets pressbyrå. Det fanns en uppsjö av tidningar just nu, och nischade tidningar föddes varje dag. Det varma teet med honung gjorde henne gott. En filt låg där i hörnsoffan. Lina drog till sig filten och kröp upp i soffan. Lina började känna sig frusen. Snabbt avslutade hon sin kopp med te och hon reste sig upp och gick in i badrummet. Det hon såg var sig själv, hårt arbetande ensamstående mamma inom vården. Men hon skulle inte klaga. Hon hade något som ändå lockade männen. Hon hade kort mörkt hår som var rufsigt. Tack vare alla de där damtidningarna och stylingprogramen hade hon lärt si at se till att ha färgfläckar i form av scarfar, extremt röda läppar, naglar eller en färgstark topp samtidigt som hon hade murriga färger för övrigt.

Snabbt klädde Lina av sig sina kläder. Hon stod där naken i det upplysta badrummet och spolade vatten över badkarets kanter för att värma upp dem. hon klev ner i det tomma badkaret och drog upp knäna under brösten. Vattnet spolade över hennes nakna kropp. Sakta kände hon hur hon började att slappna av tillslut. Radion hördes tydligt in i badrummet. Plingande gitarrer nådde henne. "Eaven better than the real thing", det här var verkligen bättre än sex tänkte hon för sig själv. Försiktigt följde Lina vattnet med blicken. Hennes bröst var kanske större och inte lika fasta, men bröstvårtorna var fortfarande styva och hårda då det fanns orsak till det. huden hade fått sina bristningar och hennes kropp var inte längre den samma som innan förlossningarna, men det var hennes kropp. Den kanske var tröttare och den kanske inte var perfekt, men den var fortfarande levande.

Hennes könshår torkade förvånansvärt snabbt efter varje omgång med vatten. Blott några droppar dröjde sig kvar och blänkte i badrummets ljus. ibland hade hon rakat bort håret vid hennes underliv. Men nu hade hon inte sett någon anledning till det. det var länge sedan en man sett henne naken. För några veckor sedan hade hon varit på gymmet och då hade hon studerat andra kvinnor i samma ålder som hon. Tanken på att raka sig ändå for genom hennes huvud. Försiktigt förde hon sina fingrar ner mot sitt underliv och hon drog försiktigt i det toviga könshåret. Det var ganska så kvinnligt med könshår, men det var porrigt och kaxigt om man rakade bort det. dessutom skulle det locka en eventuell man til att smeka henne där och kanske till och med slicka henne. Det var väl bland det bästa som hon visste. Men samtidigt kunde det låsa sig. Det blev som om han försvann, som om det skapades ett avstånd, samtidigt som han kom mycket närmare på ett påträngande sätt. Därför hade hon svårt att slappna av vid oralsex. Men var det det hon ville ha? Var det det viktigaste? Var det det som hon verkligen längtade efter?

Vad skulle de andra kvinnorna på gymmet tänka? Vad tänkte hon själv då hon såg en rakad kvinna i duschen? Lina kände sig oftast gammal då. Då det precis var nytt så såg hon rakade kvinnor som slampor. Det var småslynor, små kåta fittor. Men sen så blev det feministiskt och sedan handlade det om ålder. Vad var hon? En gammal gnällig kärring? Kanske hon skulle raka sig för att vara en av de där unga kvinnorna. För samtidigt hade det funnits en dold avund som hon inte klarade av att erkänna för sig själv. Ibland ville hon vara så där porrig, frigjord och vågad. Kanske de där kvinnorna vågade det som hon knappt ens vågade att tänka. De kanske vågade ställa krav på sina älskare, de kanske vågade njuta och be om njutning. Det kunde hon avundas. Eller så var det kvinnor som var ännu osäkrare än vad hon själv var. De gjorde det säkert för att de trodde att det förväntades av dem. De gjorde det för att behaga männen. Den tanken gjorde henne lite lyckligare.

Det var porrens fel. Det var därför som kvinnor rakade sig. Det var den mansdominerade världens fel. Den sexistiske vite mannens fel. Det var han som förtryckte kvinnorna. Han var inget bättre än sin talibanbroder. En ilska blossade upp inom henne då hon tänkte på alla orättvisor som män bar ansvar för. Det var lätt att vara arg. Men i den ilskan var det svårt att förtränga eller förneka den där längtan efter en egen man. På jobbet hade man börjat prata om "fitta" och "kuk" och "knulla" och så "kåt". Det var svårt för henne att ta de orden i munnen till en början. Men sen så blev det lättare. Hon vande sig säkert vid de orden, eller så hade hon blivit avtrubbad. Men hon kände sig yngre och mer frigjord, tuffare på något sätt. Det var naturligtvis barnsligt, men ändå. En gång i tiden hade hon sett ner på de som använde sådana ord, i dag så reagerade hon inte alls på samma sätt. Man hörde dessa ord på tv i alla tänkbara sammanhang. Lina sträckte sig efter rakhyvlen och raklöddret som stod på badkarskanten. Hon smörjde in sina ben med raklödder.

" Vad är kärleken? Har vi kärlek? Kan vi få kärlek? Vi lever i stora städer men träffar vi verkligen någon? Vi jobbar och vi följer de stigar som media ritar upp. Lydigt värmer vi vår mat i micron och vi sitter framför tv:n. Kärlek är drömmar vid Internet och en webcam där någon flaschar sig. Kärleken är poesin på någon sida i mängden av hemsidor där ute i cyberrymden. Men finns det kärlek? Har vi i dagens samhälle egentligen bättre förutsättningar att finna den stora kärleken " the real ting" eller är vi förvisade till våra drömmar? Har vi tur så orkar vi gå ut på krogen någon gång per år och då råkar vi ut för besvikelser. Var det meningen att det skulle bli så här? Vi slavar medan tiden rinner ut och någon blir rikare för varje dag som går på vår bekostnad. Vi blir blåsta och vi förlorar tid och chansen till kärlek, vad händer med den? Är det värt det ? 600 000 kan man få en fin bostad i ett radhus. 600 000 är ganska lite pengar med tanke på vad våra politiker spenderar på middagar och taxiresor. Ändå är 600 000 kanske ett lån på banken som vi aldrig klarar av att betala av. För rätt så många så är det ett lån som de inte får. Men kärleken? Kan vi fortfarande träffa kärleken då vi minst anar det? Han kanske står där vid torrvarorna vid närbutiken. Vad han skulle göra där vet jag inte, men kanske han är en prins av i dag som ska gå hem och baka scones till just dig. Vad ska vi göra i en tid där hjältarna och prinsarna är utrotade och män med minst lika trasiga själar som kvinnorna plågas i detta helvete? Vad ska vi göra då vi är livrädda för at förlora, eller våldtas och misshandlas tills vi är så nedbrutna att vi inte orkar lämna aset? Hur ska man göra då det aldrig tycks bli riktigt bra då man träffar något. Det är ju alltid något som inte stämmer. Fel politisk åsikt, han är rasist. För mycket dryck, tråkig frimärksamling, ett coverband som upptar hans tid. Antingen så slingrar han sig då du talar framtid, eller så vill han gifta sig redan dagen efter er första natt medan du går runt och funderar på om det var en engångsföreteelse. Hur ska vi hitta kärleken? Kondom och allergichock mot gummit och glidmedel eller p-piller och cancer, är det alternativen? Radio 24/7 tar dig med på resan. Vi började vår resa vid midnatt, håll ut gryningen finns där, den är bara drygt 5 timmar bort, klockan är tre och det är den 17 december. Nyss spelade vi U2 nu kommer Albert Hammond med the free electric band.... Boys will be boys"