inatt låg jag vaken mellan dröm
och verklighet och försökte
samla tankarna i prydliga högar
på min kudde

när man drar upp rullgardinen
kan man se hela min värld
lika begränsad och trångsynt
som gatorna vars dystra uppsyn
sträcker sig längre än vad mitt
fönster tillåter mig att se

den är rätt vacker då,
min värld,
om kvällarna då gatljusen
kastar blickar mot asfalten
och man kan se hur stjärnorna
förökar sig i oändligheten och
uppenbarar sig en i taget
ibland får man sällskap av månen
också men inatt var det jag som
höll månen sällskap
vi spelade schack med tiden och
jag önskade mig december på nytt

det är konstigt med världen och livet
hur saker och ting artar sig bortom
all mänsklig kontroll

det känns som om jag blivit mitt livs
rondell och runt mig far drömmar
som dårar tillsammans med livet
allt går liksom runt mig
förbi mig
bortom min kontroll

hjälplöst ser jag på hur världen förändras
hur människor blir annorlunda i takt med
klockans tickande och jag höjer rösten
för döva öron och klär av mig mitt skal
framför blinda ögon

desto mer jag försöker
desto mer krymper jag i era ögon

jag är fast i tiden
betraktar hur dag blir natt
och försöker hänga med
olyckligt famlande efter något att tro på

månen blir min vän och förstår mig
förstår att tystnaden är mitt sätt att tala
och att hjälplösheten kysser min framtid
för att få mig att försöka rätta till något
i det förflutna

vad gör man egentligen
när man inte längre räcker till
när man inte vet vem man ska vara
(jag vill också förändras men jag vet inte hur)

tala om hur ni vill ha mig
för jag håller inte i tyngdkraftens lagar
eller i sötman vi förtär i våran bitterhet

så länge jag har rullgardinen nerdragen
så slipper jag se begränsningarna i mitt liv
och när tankarna inte längre går att samla
utan strömmar ner för mina kinder och
tvättar bort allt lugn från min kudde
så frågar jag mig själv
varför jag började betyda ingenting
för dom som betyder allt för mig

jag hulkar fram förståndet och viskar;
om det här är allt jag är så vill jag inte vara längre