Här sitter jag och varje dag är en repris av en gårdag jag önskar inte fanns.

Deja vu på deja vu, men jag kommer ingenstans.

Jag halkar omkring och allt är så fult.

jag förbannar mig själv, och det tar inte slut.

ni säger att det blir bättre, ni tror att det blir bra

men själv ligger jag i sängen och önskar att det aldrig mer ska bli dag.


Jag har hånat mig själv den jag var då

för jag hoppades nånstans inom mig att det aldrig skulle bli så

jag trodde och har trott att någon måtta får det väl ändå vara?

men här finns ingen mer än mig och jag kan inte svara!


fuck alltihopa men det hjälper inte alls, fuck alla andra

vart är min andra chans?