du drog ut rostiga spikar ur
min järnhand och fick mig att
mjukna och rinna mellan dina
fingrar i ett farligt maktspel

tiden glittrade ivrigt i dina ögon
och bakom ditt skal som människa
dolde sig något som fick mig att
tappa kontrollen fullkomligt och totalt
att missta kärlek för besatthet och välja
att andas in och ut din själ för att känna
den dansa med mina inre andar

det är först när du abdikerade
från tronen mitt liv styrs från
som jag inser att det blåa i min blick
inte var gener och anlag utan något
naivt som lekte med havet utan att
inse riskerna att simma med hajar

jag har fortrarande inte förstått vem
jag förväntas vara utan dig i mitt liv
utan någon som bollar med mitt
temperament och får mig att skina
även i regn

när jag ser mig själv i spegeln så hittar
jag felen du så länge fick mig att glömma
och jag märker hur dom växer i mina ögon
och hur andras felfrihet gnager hål i mina
väggar mot omvärlden

bara ibland föreställer jag mig hur jag
sväljer rakblad och taggtråd för det känns
som om hela mitt inre rivs upp gång på gång
även om det bara är illusioner så känns det
så äkta på något sätt liksom verkligt som
något man kan förvänta sig höra på aktuellt
eller köpa i frysdisken på konsum

du är inte längre en del av mitt sortiment
dina händer är inte längre mina att hålla i
ditt leende är inte längre mitt att snubbla på
och dina tårar är inte längre mina att svälja

vem ska ta hand om mig nu frågar jag min
spegelbild och till svar glittrar saltstänk
ner för mina kinder och försöker dränka sorgen
försöker dränka mig

jag är inte längre något naivt som förlorar
sig i blåa havsströmmar för att drunkna
jag är en del av något större och det är
känslan av att få tillbaka makten i mitt liv
som får mig att treva på minnen

jag suddar ut dina linjer
som spatserat på min näthinna
längre än för länge





(jag var alltid redo för hajar
men jag var aldrig redo för dig)