Vi går där på smågatorna i vår gamla stad

på väg dit ingen vet

inte ens vi själva, vi bara går

men jag är rädd..

rädd för att ta fel väg.

Och just i denna sköra stund

skulle jag kunna ta din hand i min

och leda dig fram på en väg av kärlek

vi har ju så ändå snuddat vid varandras

händer ett flertal gånger, med vilje eller inte

så trotts bara decimeter ifrån varandra så

känner jag ett avstånd av tusentals mil

i min osäkerhet där

jag ryggar till

så är jag rädd..

rädd för att inleda i frestelse.

Och även då det plötsligt uppstår vindar

som ifrån ingen stans och jag märker att du

saktar ner på stegen när det viner omkring oss

och vindarna ifrån alla väderstreck viskar dom rätta

beröringarna och fraser av ömhet i mitt öra att säga

så vägrar jag ta till mig vill inte lyssna! vågar ej visa

istället ökar jag på stegen för

för jag är rädd..

rädd för att ta imot

Åh! här borde jag ju lagt min arm om ditt liv

så du fick känna!

men stoppar mina händer i fickan på min rock

som omsluter mig.. innesluter mig!

och jag märker att du ryser och kryper ihopa

i lampornas svagaste sken

och jag är rädd..

så rädd för att kunna ge beskydd.

Och i nattens klena ljus omkring

som nu endast består av stjärnorna i ett sista hopp

att hjälpa till i det halv dunkla diset

allt annat ljus har gett upp min blinda dårskap

där jag inte såg! eller ville se

alla spår och tecken som det blev lagt ut för mig

att bekämpa min rädsla med

dom lätta gatorna, månens klarhet, den tydliga vindens melodi

lampornas romantiska väg beskrivning till en skattkarta..

och!

skatt kartan har ju hela tiden varigt du

som gav mig dom tydligaste tecknen

hela vägen framåt och dom var ju så..

bara så lätta att läsa..

du visade mig vägval

men var ju bara så rädd..

så rädd för att öppna mig och ta emot

vet nu att det starkaste skenet kom

ifrån dig som du sken upp framför mig

för att finna

och du viskade hungrigt ifrån ditt inre

du lockade och inbjöd mig i frestelse

men jag var så blind

du gav mig beskydd ifrån mig själv

och du la ut alla spår för mig att följa..

Men

jag var rädd

rädd för att se

och rädd för att göra fel..

så ledsen att jag missade dina tårar som rann den natten

dom skulle ju runnit på min bringa

och jag skulle kysst bort dom ifrån dina bröst hals och kinder

och blandat dom med mina att få rinna tillsammans

för alltid i vått och torrt

och bildat gemensamt

blod i våra ådror

och hjärtan..

nu blöder min själ

och det kommer blodröda tårar

ifrån mitt hjärta

och jag står ensam

i den mörkaste

återvändsgränd

och tänker..

jag skulle vågat..

vågat ge efter för!

vågat att inte vara rädd