Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Novell




Om jag skulle leva mig själv

 

 

Nej.

Förlåta tänkte jag inte. Aldrig skulle jag förlåta det min far gjorde mot mig. Jag var ett barn. Hans eget barn. Och han skulle skydda mig och njuta av mig så som man njuter av ett barn som inte kan ta hand om sig själv. Istället njöt han av mig på ett helt annat sätt. Använde mig och gjorde mig till något annat. Något som var omöjligt att förlåta. Jag skulle aldrig förlåta dig och jag skulle aldrig förlåta mig själv.

Så sa jag. Och så levde jag. Min far var med mig, oförlåtlig, i alla mina relationer. Han valde vad jag skulle vilja och vad jag skulle välja. Han stod framför mig när jag sa nej till den människa jag älskade och han ropade sitt ja när jag i stället valde någon som var lik honom själv. Honom kunde jag inte heller förlåta. Och allt jag gjorde var skuld.

Till slut levde jag knappt, i rädsla för att göra något som inte gick att förlåta.

Men då kom du och ställde dig ivägen för mig.  I min väg. Du var inte någon gud fast du nästan bar dig åt som någon som gjorde anspråk på att vara gudomlig. Du var inte ens en liten profet. Bara en vanlig människa. Ovanlig bara i det du sa när du  förstått att jag levde i oförsonlighet med mig själv och världen i den mån jag levde något alls. Du sa att jag måste ge min far fri. Annars skulle han vara fjättrad vid mig för evigt. Eller jag vid honom. Du sa att jag måste förlåta.

Det är klart att jag protesterade. Med de få krafter jag hade efter åratal av krampaktigt hat protesterade jag mot det jag trodde var någon sorts jolmigt religiöst skämt. Man kan inte förlåta en far som våldtar sitt barn. Det är inte mänskligt. Och borde inte vara gudomligt heller. Sådant ska inte förlåtas.

Men du gav dig inte. Du gav dig inte. Nej du gav dig ju inte. Och ju mer du inte gav dig ju mer ville jag att du skulle ha rätt. Att jag faktiskt skulle kunna förlåta mig fri. Men du sa ju inte hur jag skulle göra. Det var just det som var så omöjligt. Att du inte sa hur.  Du sa inget om resten heller. Om vem jag skulle bli om jag inte längre var hon som var bitter över vad man gjort henne. Om jag skulle bli fri att vara allt det som var jag. Tänk om jag skulle börja leva. Tänk om jag skulle få för mig att älska....

Just det. Älska.... sa du och frågade om jag var redo att släppa taget.

Och vet du, jag trodde jag var redo när jag släppte och lät honom ta sina första steg bort från mig.

Men jag vet nu, att man aldrig kan vara redo för smärtan. Att det inte går att förbereda sig på sanningen. Att man aldrig kan vara nog vuxen, att sörja det som aldrig går att få när man låter den gå, som aldrig kommer att kunna ge det som skulle blivit .... det som inte blev. När man gör sig av med bilderna. De där man samlat som filmstjärnor i buntar med gummiband djupt in i det bortglömda barnets själ.

Jag grät när han gick. Jag grät när bilden av den far jag önskat mig inte längre fanns kvar som den far som svek mig. Jag grät när jag förstod, att han aldrig skulle bli den far jag önskade han varit. Och jag grät när jag förstod att jag längtat efter honom hela livet.

Och när han gått fann jag mig själv tom.

Ingen lättnad, ingen lycka och ingen frid. Bara tomhet. Och du som lovat mig friheten hade också gått.

Då tänkte jag, att inget längre fanns att leva för. Som om jag någonsin haft något att leva för. Utom mitt hat, och det hade jag inte längre kvar. Allt jag hade var mig själv och min tomhet. Mig själv.

Mig själv

En underlig tanke flög genom huvudet. Om jag skulle leva mig själv.

Om jag skulle leva

mig själv.




Prosa (Novell) av korpfjäder
Läst 1514 gånger och applåderad av 43 personer
Utvald text
Publicerad 2008-02-25 22:02



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Det är förstås skillnad mellan människan och handlingen. Förlåtelse är också viktigt, när det kommer till att förlåta såväl andra som sig själv. Jag tycker du får fram det väldigt väl här. Fäder och mödrar är och gör inte alltid som man kunde ha önskat. Vissa betenden sitter i och skaver långt fram i livet och hotar att förstöra för en själv, som gör det svårt för en att gå vidare. Fyra pajer på blåbär och hallon förtjänte den.
2010-12-15

  Björn Donobauer VIP
Det känns som oförlåtligt att jag inte läst dina texter förut. Bugar mig djupt och tackar...
2010-03-19

  Ninni Andersen
Djupt rörande historia som jag hoppas har lett till något konstruktivt...
2010-03-14

  Miragen
Drar efter andan och pustar ut. Du har skrivit en dramatisk och berättande text. Jag hålls i spänning och känner de samtidiga och motsridiga känslorna: leva som nu - bryta och gå en egen väg. Kan apliceras på de flesta av oss skulle jag tro. En allmängiltighet i allt det personliga och privata...

"Men jag vet nu, att man aldrig kan vara redo för smärtan. Att det inte går att förbereda sig på sanningen. Att man aldrig kan vara nog vuxen, att sörja det som aldrig går att få när man låter den gå, som aldrig kommer att kunna ge det som skulle blivit .... det som inte blev."

Miragen
2009-05-24

  AnnaMy
jävligt fint och öppet skrivet
2009-04-08

  jossj
Fantastisk text !!!
Så mycke jävla smärta det finns !!!!

MVH jossj
2009-02-09

  isidore
faaaaaaaaaan vad bra
2008-07-24

  flickanmedmusiken
Otroligt bra text! Du är riktigt duktig!
2008-06-16

    ej medlem längre
Gudars så bra du skriver! Och hur bra man än skriver kan man inte göra utan ett intressant innehåll...och det du berättar för mig här är berörande i högsta grad!
Mycket bra!!
2008-06-15

    VerahJordh
Du förmedlar insikter som kan ta ett helt liv att lära sig.
Start vågat!
Applåderar!
2008-06-07

  Tess the mess
Det här var en enormt stark text.
Först och främst, när man vågar gråta, inte fast i bitterhet, ilska eller ångest längre, utan sorg, då är man på väg.
Och bara i ett tomt hjärta, utan hat kan det finnas plats för något nytt. Finnas plats för dig själv.
2008-05-03

  a h de v
uppmuntrande att läsa detta generösa stycke, det gör ont men slutpoängen är läkande och hoppfull, tycker mycket om den öppna frågan, den stannar kvar hos mig som en ledstjärna
-om jag skulle leva mig själv-
tack.
2008-05-02

  Bibbi VIP
En hjärtskärande läsning som berör på djupet.
2008-04-08

  aol VIP
så sorgsen svår text jag tar den ill mitt hjärta
2008-03-31

    glasa VIP
oh, korpfjädra
om jag kunde skriva som jag
såsom du skriver som du

som (\"om jag skulle leva mig själv\")
ditt skrivande
lever dig

du skriver så det exploderar
lågmält dynamiskt innerligen
och att du äger
allt
din rikedom din erfarenhet ditt liv
alla spår du jorden beträder

du får mig undra...
om jag skulle skriva novell
SÅ OFANTLIGT INSPIRERAR DU (i dig känner jag igen ...mig)
2008-03-24

    Elina Möller
Den här griper tag. Jag vill aldrig sluta läsa den. Alla ord faller som små pusselbitar inuti.
\"Jag grät när bilden av den far jag önskat mig inte längre fanns kvar som den far som svek mig\" är den mening som fastnar allra mest. Du nålar fast så mycket med det och jag sitter här alldels tagen.
Tack för tusen klokheter och insikter.
2008-03-19

  lodjuret/seglare VIP
jo, så är det nog att komma till insikt, för att själv kunna bli eld och lågor över att det trots allt finns ett liv att leva, jaget måste gå just genom eld och lågor, brinna och brinna och brinna och brinna ut tills allt hatet slocknat och blivit till en grå aska att hälla bort i vinden. Då kan du vila i dig själv tills du känner dig mogen att börja leva istället för att hata, sörja och sakna. Då kommer förstås också modet att älska sig själv och därigenom andra.

Stark text om ett barn som borde ha fått prova på vad det är att vara barn, med föräldrar som klarat eldprovet av att vara just föräldrar. Som klarar av att älska med all hjärtlighet och innerlighet som barnen behöver, utan rädslor eller skrämskott i mörker.

texten får förstås
fem korgar med rosor
i alla dess prunkande färger
2008-03-15

  Eva Enjebo/Drugge VIP
Ååååå vilken gripande text.
Jag fick en stor klump i halsen
2008-03-14

  Pivvi
Berör
2008-03-09

  comvidare
Första gången jag läste gjorde det bara ont. Ögonen vattnades och jag tänkte att om jag slutar läsa så ha inget hänt. Flickan har inte berövats sin oskuldsfullhet. Hon är fortfarande hel. Men ögonen vill vidare, trots att hjärtat kämpar emot.

Andra gången jag läser så hittar jag miraklet. Flickan har hela tiden haft sitt liv i sina händer. Det nakna är fortfarande vackert. Oskuldsfullheten äger hon fortfarande.

Jag tar det till mitt hjärta!

Tack!
2008-03-02

  micke marin
lugn och ro till sist ...
leva mig själv

märkligt

jag ser vad du menar
2008-02-26

  Magica
gripande berättelse, jag gråter!
2008-02-26

  B.bus
Bara älskar att du skriver. Mer blev det inte denna gång. Kram.
2008-02-26

    Carola Zettergren
Du är en mycket duktig författare!!!
BRAVO!!!
2008-02-25

  -Ulla Tilemo- VIP
En oerhört naken och insiktsfull skildring av hur det verkligen ser ut på insidan för den som utsatts av övergrepp. Konsekvenserna är så tydligt beskrivna att man får slag på slag i magen! Applåd
2008-02-25

  berxper
Du beskriver en del av sanningen...
Det gör du jävligt bra!
2008-02-25

  Nattviol
brutalt
skrivet med flöde
känslan emottages
orden är de rätta
insikterna
lever i textjaget
reflekteras i mig...

kan inte annat än
att vara för jävla bra!

och slutmeningen..
att nå dit.. oj oj... !!!
2008-02-25

  octobertragedy
och jag gråter och hulkar så jag tror jag går sönder. det gör ont i mig att läsa. får mig att samla tankarna. du är så jävla grym, vet du det? jag hoppas verkligen det. att du vet vad du kan göra med orden.
2008-02-25
  > Nästa text
< Föregående

korpfjäder
korpfjäder