Jag har försökt skriva dig levande,
så många gånger.
Nu måste jag skriva dig död.

Hur jag knappt kände igen dig vid vårt sista möte.
De där enstaka orden som jag aldrig glömmer.
Hur sjuksköterskorna vände din nakna kropp
och jag tänkte att jag såg den för sista gången.
Jag var iskall i min insikt
då andra förnekade den
Jag pussade dig till ett sista leende
Höll de där älskade händerna i sex timmar,
satte mig inte ner,
bara stod där och höll
och förvånades över det starka greppet
då all annan svaghet var så totalt utplånande
Tog av dina armband som du burit i många år
Försökte få i dig vatten
Och jag ångrar att jag lämnade dig den natten
Att du fick dö ensam. Utan mig.
Utan den som älskar dig mest på jorden.
Den som du älskade mest i livet.
Jag. Ditt hjärtegull.

Och när de ringde mig på morgonen och sa att du var borta
åkte jag till jobbet.
Rösten stockade sig inte vid din kista.
Du levde ju fortfarande i mig då tillsammans med löjtnantshjärta och syreén som jag plockat i din trädgård.

Nu måste jag skriva dig död.
Så att döden blir levande i mig.
Resten av mitt liv utan dig.
Då måste döden bli ett levande rum.