Dorian tog min hand och kysste mig hårt där vi stod på den stenbelagda gatan mellan de låga, gamla stenhusen. Luften var kylig, vi var ensamma mitt på den ödelagda gatan och han var alldeles för vacker för att jag skulle kunna säga nej.
– Jag trodde du var bög, var det enda jag fick fram efter den lite för hårda kyssen som hade tagit mig med total överraskning.
– Men det är jag inte. Svarade han, lätt besvärad.

Fönstret i rummet vätte ut mot järnvägen, det stod öppet för att vädra ut röken och dess karikaristiskt söta doft. Jag låg med huvudet i Dorians knä och hade dragit upp benen för at värma mig mot de kyliga vindarna som drog in utifrån. George satt vid huvudändan av sängen som bortsett från en bokhylla full med böcker på franska, upptog större delen av rummet, och försökte få jointen att börja glöda. Varje gång ett tåg passerade skakade fönsterrutorna och deras röster dränktes av oljudet. Dorian hade ett lätt nästan lite överlägset leende på läpparna när han tog jointen från George, förde sin mun mot min och blåste ut röken, jag kunde för några sekunder känna hur den fyllde mina lungor.
– Känns det bra?
Jag nickade försiktigt, men sa inget. Det kändes bra, väldigt bra.

– Dorian, det är ett vackert namn. Om jag skriver en bok ska huvudpersonen heta just så. Det har jag alltid tänkt. Vi satt ensamma kvar nu. Dorian lyssnade nog inte så noga och nickade bara. Han hade tagit av sig den vita skjortan, som han burit slarvigt nedstoppad och med uppknäppta ärmar som att han ville förstärka en slags konstnärlig identitet, och satt i bara sitt linne nu. Hans armar var bleka och längs den ena löpte ett långt ljust ärr. Jag drog fascinerad långsamt fingret längs med det.
Det var väldigt vackert, men det minns jag inte om jag sa.

– Titta på det här då, sa när han såg hur min blick fastnat på det operfekta, skadade på hans kropp. Han drog av sig linnet och på hans rygg sträckte sig ett identiskt ljusrosa ärr från axeln ner över skulderbladen och längs ryggraden. Över hans bröstkorg och ner över magen gick ytterligare ett.
– Hur har du fått dem? Frågade jag.
Det kändes som om det inte fanns något annat att säga vid den tidpunkten. Men han ville inte svara på det utan viftade bara bort frågan. Så jag sträckte fram mina armar och visade de tunna röda märkena som i ett oregelbundet mönster stod i skarp kontrast till den övrigt nästan vita huden på armarnas insida.
– Dem finns det bara en förklaring till, kommenterade han kort.
Den lätt elitistiskt, nedlåtande attityd som hade präglat hela hans karaktär märktes knappt längre.

Vi satt mitt i mot varandra på den slarvigt bäddade sängen. Tåg passerade utanför, skapade tryckvågor som skakade om fönsterrutorna och fick hela rummet att vibrera. Fönstret stod fortfarande öppet och fick mig att frysa när det släppte in den sista kyliga nattluften.