För att starta tidigt den här morgonen, går vi tillbaka till Wolferton igen. Dimman svävar över idrottsplatsen; mjölkig med vita stråk som spökarmar. De glider genom grenverket, förbi harspåren i de frostiga höstgräset.
”Du rör dig för fort” säger Daniel, ljudet av stegen bakom min rygg. Jag hör sulorna i marken och hur täckjackan sträcks och slaknar över hans rygg. Klagar inte, gnäller inte. Eller så lyssnar jag inte till just de orden, rödflammiga som kalla öron eller en nästipp i minusgrader. Blundar, lättar på öronmuffen för att släppa in luft, sedan för att sluta till igen. Ändå når Daniels ord igenom:
”Hallå. Du rör dig för fort” säger han men håller min takt.
Jag vill stoppa hår i örat, strävt, krusigt vildmarkshår och hästsvans i nacken. Håret eller någon av tampongerna som finns kvar.
”Sara–” säger Daniel och nu gnäller han, ”pausa här. Två minuter bara.”
Hans hår är skört i fukten: när solen går upp med sitt bleka smörljus, skiner utan att ge värme annat än att driva iväg dimman, är han mjuk som en ankunge, rödlätt utom de slingor som smetats fast i pannan, tinningarna och i nacken där färgen mörknar.
Jag stannar. Vattenmuggen i tenn som dinglar utanpå min ryggsäck låter som en koskälla när jag kränger av mig axelbanden. Ryggen på jackan är blöt.
”Bara två minuter” säger Daniel.
”Solen går upp snart” säger jag, ”dimman sticker.”
”Vi kan komma tillbaka i morgon.”
Jag ser mig om. ”Nej.”
Daniel sopar bort osynliga kaksmulor från jackbröstet, knäpper upp i halsen, lättar på halsduken. Sitter i skräddarställning i gräset, utan sitt underlag i röd skumplast, dyra jeansbaken rakt i frosten och kalla leran. Blir förbannad av att se honom.
”Sitt och bli kall då” säger jag med kraften i andetaget.
Daniel vänder sig mot mig: ”Jag tänker på kaffe. Första koppen, första klunken. Brända, malda kaffebönor, ångan i ansiktet. Aromen, smaken. Koffeinet.”
Han torkar sig i pannan, ser sig om. ”Den där dimman ser ut som ånga” säger han.
”Det är ånga” säger jag.
”Trodde du skulle säga att den påminde om rök.”
Han flinar. Dags att dra håret ur snodden och stoppa in stora tussar av det i öronen, fortsätta turen med kameran i sitt strypband runt nacken. Eller hänga det kring Daniels hals. Låta
honom känna tyngden av kamerahuset, objektivitet som daskar mot magen.
”Jag ser att den påminner om rök” säger jag.
”Ångrar du att du slutade?” frågar Daniel. Jag sätter på kameran och tittar i den.
”Ingen slutar” säger jag. ”Man gör bara ett uppehåll, inget mer. Har du gjort slut på minneskortet redan?”
Daniel tittar på mig totalt nollställd och jag tänker att om jag klappar till honom här och nu får han i alla fall ett ansiktsuttryck som jag kan tolka.
”Nej, jag har bara tagit på fågeln tidigare.”
”Ett helt minneskort på en fågel?” frågar jag.
Daniel rynkar på näsan igen: ”Högst ett par stycken.” Tittar på dimman: ”Kolla ångan.”
Jag tar ett par bilder rätt ut i luften: klik-klik-klik. Försöker fånga dimrörelsen, den knappt synbara men flödande framåtrörelsen som tunna sjok tyg under vatten, smiter, löses upp i luften, morgonen som ljusnar.
”Upp” säger jag, ”vi fryser fast här annars.”
Och dimman häver sig över gräset som går från frostigt grönt och brunt till grönt och klart brun med gula stänk och svartbruna prickar, som kulhål i miniatyr på marken.
Daniel reser sig, borstar osynliga kaksmulor. Knäpper täckjackan i halsen.
”Stanna här” säger jag.
”Vi skulle ju frysa fast sa du ju.” Jeansbaken är mörkblå av väta.
”Dansa för mig.”
Jag vill klappa till honom igen; båda kinder den här gången.
”Dansa för dig?”
Jag går mot honom, förbi honom. ”Dansa. Jag går över kullen och tar en bild. Dimman ska vara med också.”
Går ner för kullen, gräset raspar mot kängornas tåspetsar. Kameran följer mina steg; vänster, höger.
”Men–?” frågar Daniel.
”Men hur svårt kan det vara?!” säger jag. ”Dansa.”
Daniel skakar på huvudet – äntligen en reaktion.
Jag plöjer genom dimman, formar händerna som om jag dök genom ångan, över gräset, solens bleka, kalla ljus så tidigt på morgonen. Vänder mig inte om för att se om Daniel dansar på kullen bakom mig eller om han gått.
Jag tänker att det här är vägen tillbaka till huset och att idrottsplatsen är jämn som is.
Kommer upp på kullen och vänder mig om.
Ser Daniel dansa i dimman. Som han fläktar undan kaffeånga eller röken från mina fem-om-dagen. Jag ställer in skärpan och får med morgonljuset utan reflexer i linsen.
Och Daniel i dimman.
När jag vet att den döljer mig hel stoppar jag tillbaka kameran i ryggsäcken och dansar med honom i allt mitt vita.