ångesten rasar

jag orkar knappt vakna

brinner is i magen

hur är överlevnad möjligt

när jag inte vet

någonting om livet

det är mörkare

än bläck och kaffe idag

när jag inte vet

om jag kommer träffa någon

om dagarna trillar

jag in i självhat

kontrollen andas knarket

tappar allt och har

svårt att fånga orden

när jag faller ner

i ett bottenlöst kaninhål

inte tänka

på allt jag vet

att jag vill glömma

skallen fylld av olja

tomheten gnager

sakta upp min kropp

jag har slarvat bort min själ

och hittar inte hittegodsavdelningen

den här sekunden

är en rostig

brödkniv i solarplexus

kan inte cykla snabbare

än att jag alltid väntar

på mig själv när jag kommer fram

sväva ut ur min strupe

kan inte svälja luften

tankarna är tjocka

klumpar i min hals

ingen sanning

i mina fingrar

bara min upplevelse

av det jag tar för givet som

livet

snövit bländar mig

jag är alla sju små dvärgar

men vet inte vad jag vill

när jag vuxit ur mina kläder

hur kan allting

som är viktigt försvinna

mitt hjärta täckt av mossa

bankar sönder mina revben till damm

jag kan

verkligen

inte sluta tänka på dig just nu

och inte sedan heller

hur länge kommer jag vara

ett löv i stormen

som blir överkört av bilarna

och studsar mot trottoarkanten

innan jag blir en ny knopp

på samma träd jag föll ifrån

det är

svårt att plocka

enskilda droppar från havet

vill du hålla mig sällskap

när jag blundar och drömmer

när jag längtar och undrar

om jag någonsin kommer

flytta in hos mig själv

flyta in i mig själv

nu väntar jag på bussen

som ska ta mig till växjö

det blåser och regnar lite

jag undrar om du skulle fråga

mig vad jag tänker på

när jag är ensam

om du var här

kan du berätta för mig

att jag kan röka sönder

hur många liv som helst

men ändå aldrig hitta

mig själv i himlen

det är svårt att välja sida

när man grävt alla skyttegravar

åt sig själv

jag blundar

glömmer vem du är

glömmer vem jag är

när jag blundar

och hoppas inte på fred

för jag investerade allt

jag ägde i kriget

men nu är kulorna slut

och jag missade mig själv

jag har missat mig själv

jag snorar och undrar

om någon kommer rädda mig

tänker på allting jag aldrig haft

bara för att jag varit

för rädd för att förlora det

du har varit här

nu kan jag inte röra mig

sitter på bussen

och jag ställs på en kulspets

vad fan är ensamhetens snålblåst värd

jämfört med dina andetag mot min hals

nu åker bussen

jag såg din rosa jacka

försvinna in i staden

jag undrar hur

många gånger jag kommer

tappa mig själv och hoppas

någon annan

plockar upp mina hjärtslag

det är inte så

många här

jag känner mig ensam

försöka hålla folk på avstånd

för att undvika separationsångesten

när jag lämnar dem i besvikelse

över all skit

jag kräks

i mitt egna ansikte

jag hatar mig blodig

hoppas jag kan somna

och vakna

utan att ha glömt

vem jag är i mina drömmar

hur ska jag nu

kunna sparka

mig själv framför mina fötter

jag är ju alltid hemma

har det visat sig

vill inte ha gräset i ögonen

som våren lämnat kvar

vill somna i din famn

och vakna

som någon annans arm

timvisaren sliter

sig friare än

mig så här

men vet inte om jag vill

sitta på tåget hem

och hata att jag lyckades

ta mig hit

jag har fortfarande

inget att göra

tiden är tråkig

när jag inte vet

hur lång den är

ensamhetens ångvält

krossar min ryggrad

jag är ett vakuum

men blir aldrig tyngdlös

varför envisas

jag kan inte hitta

en anledning till

att låta mig flyta

ut i svarta streck

om ingen är här

och håller raderna på plats

det känns som jag nyss vaknat

men istället för att njuta

av uppstigandet grämer

jag mig istället över

att jag inte masade

mitt arsel ur sängen tidigare

nu är det för sent

att göra något

också bara ett sätt

att lura mig själv

blåklockorna flämtar

jag tycker synd om getingen

som inte verkade kunna flyga

kröp fram på trottoaren

det såg ensamt ut

jag hälsade

men fick inget svar

och jag som inte ens

tycker om apelsinjuice

men tydligen hade jag fått pengar

på mitt konto det

kanske är lika

bra att använda dem

det är väl det man har dem till

konstigt hur man tror

att det man har

klarar man sig utan

och det man aldrig saknat

tror man att man behöver

jag visste ju inte

att det var uttagningen till sm

kan ju skylla på det

att det var därför jag inte förberett mig

har inget att säga längre

alla tankar känns för små

ovärdiga

att slösa bläck

och papper på

jag släppte dikterna

i vattenpölar

blåste dansade snubblade föll

ragglade vinglade stupade fram

några gick förbi

när jag slaktade allt jag trott på

de undrade

"vad fan håller han på med?"

"...skräpar ner...mummel...mummel..."

jag tänkte att mina ord hör hemma i rännstenen

att jag var trött

på poesin

hela skiten

men vad ska jag göra

även om ingen uppskattar slemmet

jag hostar ur mig

ingen nonchalant harkling

utan den värsta sortens kikhosta

så hela kroppen krampar

och strupen vänds

ut och in om jag

jobbar på min image

kanske orden blir autentiska

ännu en vardag

utan innehåll

dagarna påminner

om testbilden på tv

man väntar

på att det ska komma något

bra

intressant

roligt

spännande

kärleksfullt

dramatiskt

lärorikt

men istället

blir man hypnotiserad

av flimmer och envist tjutande

kan inte förmå sig

att byta kanal

till slut blir färgerna

intressanta i sig

och man hittar

logiska mönster

man inte sett förut

det blir så självklart

enkelt att hänga med

när man inbillar sig ett sammanhang

tror att man kan välja

ett annat program

när man vill

fast bara lite till

har inte tittat klart ännu

ska bara bli klar med det här

sedan ska jag byta

verkligen byta

kanal

men det blir

för sent som vanligt

dags att gå och lägga sig

hoppas det är någonting

bra på tv

i morgon