Bussen var späckad med människor när jag kom in med min fullproppade ryggsäck. Hela jag var genomblöt och mitt långa, bruna hår låg klistrat mot ansiktet efter att jag hade sprungit till busstationen i ösregnet. Jag fick syn på två lediga platser bredvid varandra, och slog mig ner på fönsterplatsen. Allt jag ville var att vara ifred, men istället var hela omgivningen som en kaotisk, otydlig massa. Bussfönstren var suddiga av allt regn och inne i bussen satt en stor drös med människor i min ålder som babblade i munnen på varann och tydligen inte kunde låta bli att skrika som dårar ungefär var femte sekund.
Bussklockan hade stannat på 15:27, men egentligen började det närma sig tio på kvällen. Enligt tidtabellen borde bussen vara framme på min hållplats, den sista, klockan halv tolv. Jag suckade och kände hur jag började frysa av mina våta, kalla kläder. Matilda skulle ha cyklat till busstationen med mig på pakethållaren, men plötsligt fick hon bråttom någon annanstans. Jag vet inte varför jag ens åkte och hälsade på henne längre. Varför jag ens försökte. Hon hade blivit annorlunda och jag mådde bara dåligt av hennes falska blickar. Jag vet inte vad hon inbillar sig att vänskap är, men det som finns mellan oss är definitivt något helt annat.
Jag lutade huvudet mot bussens fönster, försökte ignorera surret av högljutt tjatter omkring mig, och till slut somnade jag.

När jag vaknade hade världen utanför bussens fönster förvandlats till ett kolsvart ingenting. Jag hade ingen aning om vad klockan var (bussklockan stod fortfarande på 15:27) och jag visste inte om jag hade sovit i tio minuter eller en timme, men eftersom det ännu satt människor i bussen och den rullade vidare så antog jag yrvaket att vi inte kunde vara framme än.
Efter någon minut vände jag på huvudet och såg att någon satt bredvid mig. Hennes ögon var slutna. Hon såg nästan ut som en sovande ängel, hennes rock och hennes byxor var vita, och blont, lockigt hår föll snyggt runt hennes ansikte. Hon var liten och smal och såg underligt bekant ut. Jag betraktade henne i någon halvminut innan jag igen slöt ögonen och lyssnade på regnet som smattrade mot busstaket.

Någon sade plötsligt mitt namn, högt. Jag hann tänka mycket på bara några sekunder. Jag förstod att jag måste ha somnat igen, och rösten som hade väckt mig var på något underligt sätt bekant, som om jag hade hört den väldigt ofta för väldigt länge sen. Jag kände hur bussen fortfarande rörde sig under mig, vi var alltså ännu på väg. Jag låg ganska obekvämt, det gjorde ont i nacken och dessutom började jag få huvudvärk. Jag kände mig yr och undrade om jag hade feber, men jag öppnade ändå ögonen.
”Jannicke, det är ju du!”
Plötsligt kom allting tillbaka. Jag hann inte ens tänka eller inse själv vem rösten tillhörde, innan alla minnen började spela upp en film i mitt huvud. Skratten när vi gick runt skolhuset. Äkta leenden som lyste ikapp med solen. Slarvigt inslagna julklappar, i form av hjärthalsband som vi hängde runt halsen på varandra. Alla galna idéer vi kläckte ur oss på lektionerna och blickar i tyst samförstånd över de andras huvuden, när vi blev placerade så långt ifrån varandra i klassen som möjligt, för att vi pratade alldeles för mycket.
Vi hade så många minnen tillsammans, och när jag såg hennes halvsblå ögon glittra kände jag igen henne. Hon hade blivit smalare, och håret var längre och lockigare. Men annars såg hon ut precis som förut, och jag kunde inte förstå att jag inte hade känt igen henne direkt.
”Samantha”, sa jag med ett försiktigt leende. Min röst lät tunn, bräcklig, och det gjorde ont i halsen.
Samantha lät sig inte avskräckas, hon raderade de sista centimetrarna mellan oss och slog armarna om mig. Det hade alltid varit en av våra traditioner, vi kramades varje gång vi träffades, och när vi skildes åt. Det var så länge sen sist att jag hade glömt hur mycket Samantha kunde säga bara genom en kram. Vi satt där tysta, förenade med armarna runt varandra, och hennes ena hand redde ut en trasslig knut i mitt nu nästan helt torra hår.
Till slut släppte vi taget. Vi tittade på varandra någon sekund, innan hon böjde sig ner för att leta efter något i sin väska. Under tiden såg jag ett litet, gråsilveraktigt föremål hängande i en kedja som i sin tur hängde runt hennes hals. Jag kände igen det.
”Har du ännu det där halsbandet på dig?” frågade jag dumt. Det kändes strävt i halsen, som om jag inte hade pratat på flera år. Det fanns så mycket i luften mellan oss just nu och jag var rädd att det skulle gå sönder om jag sa ett enda ord fel. Samanthas hand tog tag i hjärtberlocken som försiktigt dinglade från halsbandet, och hon log, precis som hon alltid hade gjort förut.
”Det kanske låter dumt, men det gör mig starkare på något sätt. Som om du alltid finns där.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade aldrig förstått att jag betydde ens i närheten av så mycket för henne. Efter nian tappade vi kontakten. Vi började i olika skolor och det var ingen som någonsin ringde den andra. Vi var väl för upptagna av våra egna liv. I början tänkte jag rätt mycket på Samantha, men efter hand slutade jag bry mig om att telefonen aldrig ringde. Jag inbillade mig att jag inte brydde mig, i alla fall. Och hela tiden hade hon gått runt med hjärthalsbandet och väntat på mig?
Samantha tittade upp från väskan hon hade dykt ner i, och höll upp en påse med något slags godis.
”Det hjälper mot halsen, och det är ganska gott”, sa hon och tryckte försiktigt en oval pastilliknande godis med aprikosfärgat papper i min hand.
”Tack”, viskade jag, och vi stoppade samtidigt in varsin godis i våra munnar. Det smakade underbart, på något vis påminde smaken mig om Samantha. Kanske det var för att hon satt där framför mig, men jag var säker på att jag skulle ha tänkt på Samantha, om jag någonsin skulle ha fått i mig en sån pastill, var som helst, när som helst.
Jag drog upp min telefon från fickan för att titta efter hur mycket klockan var, och jag kom på mig själv med att plötsligt önska att den här bussresan aldrig skulle ta slut. Tyvärr så var min telefon död, batteriet var helt slut. Jag lät det aprikosfärgade godispappret slinka ner i fickan samtidigt som jag satte telefonen tillbaka. Jag kastade instinktivt en blick mot bussklockan, även fast jag visste vad den skulle visa. 15:27. Plötsligt var det så dumt att jag började skratta. Jag skrattade och skrattade, och kunde inte sluta. Samantha fattade galoppen när jag pekade mot klockan, och plötsligt var vi tillbaka där vi för så länge sen hade börjat. Vi hade alltid kunnat skratta tillsammans.

När vi hade skrattat så att vi grät, så satt vi till slut där igen, tysta, och tittade på varandra. Det var en annan av de underbara sakerna med Samantha. Man behövde inte alltid prata. Vi kunde sitta tysta och utbyta blickar, bara. Vi kunde nästan läsa varandras tankar ibland.
”Vad är klockan egentligen?” frågade jag till sist, och Samantha plockade upp en röd telefon ur fickan. Senast jag hade sett henne hade hon haft en gammal blå mobil, på vilken vi brukade spela fåniga spel mot varandra på rasterna då vi hade tråkigt. Samantha suckade.
”23.15. Vi är visst framme halv tolv, eller hur?”
”Ja”, sa jag kort. Vi hade en kvart kvar. En kvart av bussresan som hade gjort så mycket för mig. Det var otroligt konstigt med tanke på att jag hade varit allmänt negativ mot livet när jag klev på bussen, och sen hade jag sovit under säkert hälften av resan. Men ändå kändes det som om ett nytt liv hade börjat nu, genom att jag fick röra om lite i det gamla. Det där bekymmerslösa livet med Samantha. Jag behövde nog lite stänk av det livet ibland, behövde titta tillbaka, för att orka fortsätta. Och nu var det en kvart kvar.
Samantha grävde i sin väska igen, och tog fram en liten vit lapp och en svart penna. Hon skrev ner lite siffror på den, och gav den till mig.
”Mitt nya telefonnummer. Ring till mig när du vill, så kommer jag, okej?”
Jag kunde inte svara. Jag kunde inte ens nicka. Jag kunde bara krama henne. Jag drog mina händer genom hennes vackra lockar, och jag insåg plötsligt att kanske det inte bara var en kvart kvar, kanske man kunde bygga upp något igen? Det fanns gamla stenar kvar att stå på, vår vänskapsmur kanske hade rasat, men grunden fanns fortfarande kvar. Och tegelstenarna som hade rasat fanns inom räckhåll, det var bara att sträcka ut sig efter dem nu och börja bygga igen. Tack vare att vi råkade hoppa på samma buss.
De sista minuterna av vår bussfärd tillsammans satt vi och pratade. Om hur vi hade det nuförtiden, och vad som hade hänt sedan vi sist träffades. Vi hann inte komma så långt, men vi hade dagar, veckor, månader, år. Ingenting hade någonsin kunnat rasera vår vänskapsmur.

Efter att vi hade gått skilda vägar från busshållplatsen så traskade jag hem genom en stjärnklar natt, utan minsta skymt av några fler regnmoln. Klockan var nästan midnatt när jag kom hem. Mamma, pappa och min lillebror sov redan, och jag bytte om till pyjamas. Jag skulle precis krypa ner under täcket, då jag kom på att min telefon borde laddas. Jag drog upp den från jeansfickan, och med följde något annat. En vit lapp med ett telefonnummer, och ett aprikosfärgat godispapper. Jag log.
Minnen från ett möte jag aldrig skulle glömma.