han förlorade sin kärlek den där hösten
då löven föll isär redan innan de slog i
marken och han skrek i korridorer så
trånga att ljuden aldrig nådde fram till
människorna utanför

han gick över parker tömda på liv med
människor vars själar trillat ner i flaskor
för att drunkna i ett förlorat omdöme
och hans förakt landade som knytnävar
sparkar och slag över söndersupna
ansikten men dom kände inget alls
dom kände inget alls

han satte sig ner hos en kvinna så
packad att man kunde ana änglar i
hennes ögonvrå och hennes darrande
fingrar la sig ovetande över hans
och han berättade allt
la orden som ett täcke över sig själv
och talade om hur alkoholen dränkte
hans enda älskade som en gång fick
honom att älska världen
och han grät på kvinnans taniga
fingrar men hon kände inget alls
hon kände inget alls

han fortsatte ner till stan och natten
hade redan gripit tag i gatlyktorna och
skakat fram ljus över asfalten och där
mötte han flickor så bubbliga att
förståndet redan tagit ledigt för kvällen
redo för nya misstag snubblade de vidare
och han la lätt sin arm som stöd för vingliga
ryggar men dom kände inget alls
dom kände inget alls

han föll ihop på marken och la sitt huvud
med riktning mot stjärnorna och kved
att om han kunde rädda någon
om han kunde rädda sig själv

hjälplöst betraktade han jorden snurra
utan att riktigt bjuda honom på resan
och han sjönk genom marken med
föraktet i halsen och skrek ut
så högt att lampor tändes i flera
lägenheter runt omkring torgplatsen

ta till vara på dom ni älskar
ta till vara på det ni har
ni som har någon att älska

alla hörde honom skrika men ingen
hörde vad han sa och i hans huvud
dansade skammen över att han
låtit sin stora kärlek drukna i sitt missbruk

han älskade henne
och hon älskade flaskan

nu skriker han ut sin vrede och frustration
bland trasiga löv och lika trasiga drömmar
i en natt vars tystnad kväver orden

ta till vara på dom ni älskar
skriker han med själen på high speed
för han visste inte att
om man inte tar till vara på något




så förlorar man det aldrig