Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ett litet kåseri


Sjuk Humor



”Ni kvinnor talar om att föda barn! Ni skulle bara veta hur det känns när en man är riktigt förkyld.”
    Med de orden höll en reklamfilm, för några år sedan, liv i debatten om vilka som är pjoskigast när de är sjuka – män eller kvinnor.
    Jag har ställt den frågan till både läkare och sjuksystrar utan att få något entydigt svar. Men en sjuksköterska hade en teori som gick ut på, att män var mera oroliga därför att de visste mindre om sin kropp och hur den fungerar än de flesta kvinnor.
    Säkert stämmer detta in på Harald i den här historien. Om han skulle ha någon likhet med en nu levande person är det en ren tillfällighet.
    Eller?

Harald vaknade tolv minuter i sju och sträckte sig genast efter febertermometern.     Den hade han som vanligt skakat ner kvällen innan, för att inte behöva tända ljuset och väcka Karin, som sov lugnt till vänster i dubbelsängen. Med ögonen på väckarklockans urtavla försäkrade han sig om att termometern var på plats i exakt fem minuter.

    Sedan smög han ut i badrummet för att kontrollera resultatet.
 37,4°. Hmmm. Två tiondels grader över hans vanliga morgontemperatur. Han lutade sig fram mot badrumsspegeln och granskade sina ögonvitor noga.

    Anade han inte en knappt märkbar, gulaktig nyans? Och nog var de mera blodsprängda än vanligt?
    Kanske bäst att väcka Karin, trots allt.

Karin var ett under av förståelse och tålamod.
    Hon var ett skolexempel på den villkorslösa kärleken. Hon hade redan under andra året av deras äktenskap inköpt ett stetoskop och en blodtrycksmanchett, hon låg till vänster i dubbelsängen bara för att ambulanspersonalen skulle ha lättare att komma åt Harald om han blev akut sjuk, hon var en av de första i landet som lärde sig hjärt-lungräddning ”för man kan ju aldrig veta” och hon deltog i makens alla kval under de tre graviditeter som frambringade tre välartade söner.
    

Nu hade de varit gifta i drygt trettio år och den mest dramatiska sjukdom som drabbat Harald var ett nageltrång som inträffat ungefär tolv år tidigare.
    Alla de livshotande krämpor han fruktat hade lyst med sin frånvaro.
    Den dubbelsidiga lunginflammationen, som visade sig vara en allergisk reaktion på gåsdun.
    Den brustna blindtarmen, som framkallats av att han somnat i TV-fåtöljen med nyckelknippan i byxfickan.
    Hjärtinfarkten, som varit gallblåsans handfasta sätt att tala om att det finns en gräns för hur mycket rökt ål man kan sätta i sig utan att verkmästaren i magen tvingas jobba övertid.
    Falskt alarm varje gång.

Därför väckte hannu sin hustru ganska försiktigt.
    ”Karin, jag har feber”, viskade han i hennes högra öra.
    Karin mumlade något ohörbart tillbaka.
    Men Harald framhärdade.
    ”Älskling, jag är rädd att jag fått gulsot!”

Gulsot?! Hepatit? Det var en ny variant!
    En smula motvilligt strök hon sömnen ur ögonen och tände sin sänglampa. Det var en finurligt konstruerad modell, vars skarpa halogenljus kunde riktas åt alla håll.

Ett ögonblick övervävde hon att, lite sarkastiskt, fråga honom om han trodde att han drabbats av hepatit A eller B, men så erinrade hon sig att de hade lagt undan biljetter till aftonens teaterföreställning på Folkets Hus.

Sådana nöjen vankades inte så ofta och nu rörde det sig om en Riksteaterföreställning som fått mycket fina recensioner, och om Harald blev sårad fanns det risk att han inte ville följa med.

Därför sa hon istället:
    ”Vad får dig att tro att du fått gulsot, lilla gubben”?
    
Harald svarade ynkligt:
    ”Dels har jag faktiskt feber och dessutom är mina ögonvitor alldeles
 gula. Och så har jag haft en mycket orolig natt!”, avslutade han, fullständigt omedveten om att hans lugna snarkningar hållit henne vaken ända till gryningen.
    ”Låt mig se på dina ögon”, sa Karin och riktade in lampan mot hans ansikte. Det starka ljuset fick honom att blunda.
    

”Jag ser ingenting om du blundar”, sa Karin tålmodigt.
           ”Kan vi inte dra upp rullgardinen istället”, föreslog Harald tjänstvilligt. ”Jag får så ont i ögonbottnarna av skarpt ljus, det vet du ju!”

Karin suckade försiktigt, drog upp rullgardinen som blottade en strålande vårdag och vände sig mot Harald som nu villigt spärrade upp sina ögon.
    ”Ja, jag vet ju att du inte är sprutnarkoman så var tror du att du skulle ha fått din gulsot ifrån”, sa hon medan hon med spelat allvar betraktade hans ögonvitor.
    ”Musslorna!”, sa Harald triumferande! ”Musslorna vi åt i förrgår! Jag kände genast att de hade en märkvärdig bismak.”
    

”Hepatit A, således”, sa Karin och nickade eftertänksamt samtidigt som hon med ett närmast roat småleende betraktade Haralds kritvita ögonvitor.
    ”Nu kan jag föralldel inte se ens en skymt av gult här, och dessutom åt ju jag av precis samma musslor som du, så då borde ju även jag vara sjuk!”
    ”Det är inte alls nödvändigt”, sa Harald ivrigt. ”Först och främst är du mycket starkare än jag, och dessutom kan du ju vara immun!”
    ”Hur hög temp hade du i morse, då?”, frågade Karin.
    ”Bara någon grad”, ljög Harald, ”men jag kände mig väldigt het och min puls var mycket högre än normalt! Säkert 120 slag i minuten.”

Båda satt tysta en stund. Därefter sa Karin:
    ”Ja, du Harald. Gulsot är allvarliga saker! Det är nog bäst att vi ger oss iväg till lasarettet så att du får en spruta och blir isolerad tills den största smittrisken är över.”
    

”En spruta”, sa Harald skräckslaget! ”Måste man verkligen ta en spruta bara för en liten gulsot?”
    ”Ja, inte bara en”, sa Karin tröstande Första veckan får man visst en spruta var fjärde timme, men sedan blir det bättre.”

Hon klappade Harald uppmuntrande på kinden. ”Synd att det här skulle hända just idag, när vi har biljetter till teatern! Med Claes Malmberg, som du tycker så mycket om, i huvurollen!”

Harald reste sig upp och blinkade lite yrvaket mot solljuset som nu lyste upp det trivsamma sovrummet.
    ”Vet du, jag känner mig plötsligt mycket bättre! Och pulsen känns nästan normal. Vi kanske kan vänta någon dag med lasarettet.”
    

”Men om du smittar, då+”, sa Karin raljerande.
    ”Dumheter!”, sa Harald bestämt. ”Du åt ju av precis samma musslor som jag och det är ju inga synliga fel på dig. Nu är jag hungrig, är inte frukosten klar snart?!”

Samma afton satt Karin och Harald i teatersalongen på Folkets Hus och såg Claes Malmberg spela huvudrollen i Moliéres ”Den Inbillade Sjuke.
    Karin skrattade hela tiden, men Harald såg märkvärdigt sur ut.

Fotnot.
Riksteatern turnerar just nu runt om i landet med denna rosade föreställning. Kolla om den kommer till din hemort.

    




Prosa (Prosapoesi) av © anakreon VIP
Läst 1061 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2008-03-09 20:17

Författaren © anakreon gick bort 2015. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.



Bookmark and Share


  Rune Thorsell
Hej och Hallå!

Jo, jag kände en dam som alltid läste läkarböcker. Hon drabbades av van Recklinghausens syndrom, Bilharzios, Ewings sarkom, Akromegali, Progeria, Ebola, Guillain-Barés syndrom, Rakitis, Skörbjugg, Hirschsprungs sjukdom, IRDS, ITP, HIV, AIDS, Huntingtons chorea, Duchennes muskeldystrofi, Dupuytrens kontraktur, Peritoneal abscess, Bechterevs sjukdim, Basedows sjukdom, Ulcerös colit, Arterioscleros, Psoriasis, Nefropathia epidemica, Lepra, Elefantiasis, Pneumonia, KOL, Diabetes, Osteomyelit och lite till.
Underligt nog lever hon än. Frisk som en nötkärna.
P.S. \"Den inbillade sjuke\" är ett språkfel. Skall vara \"Den inbillat sjuke\". Det är ju sjukdomen som är inbillad, inte hypokondrikern.

Lev väl! Allt gott!
2008-03-15

  octobertragedy
oh jo, den här var mysig. klockren! får mig att le :)
2008-03-12

  lilla t
Strålande!
2008-03-10

  Aida*
Fy vad skickligt skrivet!
Du har gjort succé, inledningen var underbar!
2008-03-10

    Maria Malm
Underbart rolig! Bokmärkes!
2008-03-09

  lodjuret/seglare VIP
bokmärker för senare läsning, ser på ett absolut onödigt teveprogram som snart nog kommer att få mig att gråta ety jag är en känslomänniska av rang
2008-03-09

  DanSan
******************************

Tjoho vad härligt skrivit . . .
och vilken ironisk upplösning hahaha
helt enkelt en underbar satirisk text
där det faktiskt visar sig att det är
synd om oss män som är så svaga!

*APPLÅDERS APPLÅD* och naturligtvis
ett välförtjänt *BOKMÄRKE*

*****************************
2008-03-09
  > Nästa text
< Föregående

© anakreon
© anakreon VIP