Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
kapitel


och kärleken går





Jag skulle ha duschat igår. Nu blev det ikväll istället. Jag ser till att vattnet är nästan för varmt. Sen kliver jag in i duschkabinen, skjuter igen dörrarna och vänder upp ansiktet mot strålarna. Jag fångar vatten i munnen och spottar ut det igen mot den vitrutiga kakelväggen. Låter dagen rinna av mig och ner i golvbrunnen. I taket ser jag änglar flyga omkring och peka ivrigt åt samma håll. Dom är ditmålade. Nedanför dom är bänkarna fulla med folk och det tisslas och tasslas och människor vinkar och nickar till varandra. Många av dom känner jag igen, några är till och med mina närmaste vänner. Det ska bli bröllop. Du ska gifta dig och jag ska sjunga på ditt bröllop. Jag står längst fram fast vid sidan av och bredvid mig sitter en mörkhårig gitarrist på en alldeles för liten pall. Han har gitarren i knät och han verkar nervös. Ideligen lägger han örat mot gitarrkroppen, knäpper på strängarna och vrider på stämskruvarna. Själv är jag alldeles lugn. Jag vet att jag kommer att sjunga vackert. Efteråt kommer alla att komma fram till mig och tacka för den fina sången. Din mamma kommer att gråta.


Nu har vigselakten börjat. Kyrkan har tystnat och inget hörs förutom prästens mjuka stämma. Först hör jag inte vad han säger men sedan når orden mig.
– Varsågod att kliv fram här till altaret.
Han tittar mot mig. Det är mig han pratar med.
– Nej, nej, säger jag och skrattar. Jag ska bara sjunga.
Prästen tittar förvirrat på dig. Du viftar irriterat med din blombukett och väser åt mig.
– Kom hit nu och sluta larva dig!
Jag står kvar. Oberörd och leende. Jag lägger huvudet lite på sned.
– Vad fan håller du på med? Du är argare nu. Blodet stiger upp i ditt ansikte som om du bar på en sten någonstans innanför brudklänningen.
Kyrksalen har åter fått liv och sorlet blir till orkester strax innan den ska börja spela. En storm är på väg och i bänkraderna ryktas det något om ett vulkanutbrott, en katastrof. Någon reser sig från sin plats och skyndar fram till dig. Du vacklar. Måste sätta dig ner. Det ser ut som om du har svårt att andas. Prästen suckar och slår ihop boken som han burit på med en smäll. Då.
Då börjar jag sjunga. Av hela min barnsliga sorglöshet sjunger jag.
”Kärleken kommer, och kärleken går”….
Gitarristen hinner inte med. Han fumlar och tappar gitarren med ett brak i stengolvet. Akustiken är fantastisk. Min röst når överallt.
”Och ingen kan tyda dess lagar”….
Jag hinner inte sjunga färdigt. Dörrarna öppnas. In kommer stormen, eller i alla fall kylan. Först smygande och sedan som elektriska stötar utmed ryggraden. Jag hoppar instinktivt undan, slår höger armbåge i kaklet innan jag lyckas skruva av vattnet med fel hand. Varmvattnet är slut.
Det är också ett uppvaknande.




Övriga genrer av Christer
Läst 595 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-03-10 16:43



Bookmark and Share


  britt-marie VIP
Ja det är också ett uppvaknande. Underbart slut på en underbar berättelse.
Tack för läsningen!
B-M
2008-03-11

  madinsane
du är en historieberättare av stora mått.
2008-03-10

  Larz Gustafsson VIP
\"Du kanske säger allt det där är bara romantik, men innan du vet ordet av så åker du dit.\"

En fin sång att sjunga på bröllop tycker jag annars är \"Kärleken förde oss samman\" by the master himself.
2008-03-10
  > Nästa text
< Föregående

Christer
Christer

Mina favoriter
kärleken tänker jag
om