flickor förblir aldrig flickor, hörde jag min mor säga,
och du har alltid varit en kvinna.
men jag vet inte om jag håller med henne
för nog har även jag varit en flicka en gång
och kanske är jag det fortfarande
men kanske ändå inte.

mitt liv har varit allt förutom lätt
men också allt förutom svårt i jämförelse med somliga.
men min egen börda är min allra tyngsta.
man måste endast bära sin egen last.

och någonstans på vägen skakade jag av mig alltsammans.
och det som jag skakade av
var ingenting alls.
ty jag insåg att tomhet är det tyngsta vi har att bära.

och nu
står jag i blom
inombords.
svagheten som skimrade i mina ögon
som dansade i min rörelse
som andades i mina lungor
den finns inte längre.
dessa svarta gap har fyllts med oändliga ljus
dessa steg är säkrare än någonsin
och luften i varje andetag har aldrig varit renare.

mitt sinne vilar i hopp och tro
och mitt hjärta komponerar förbjuden musik.
du visade mig passion
och nu visar jag dig

att våra händer
är oantastliga skrifter
som skall leda oss rätt

och du kommer att vara trygg
och varm.
du kommer att vara älskad
och förstådd.
och jag kommer alltid vilja finna dina tillgivna beröringar,
även bland rosenbuskars törnar.
jag kommer aldrig kväva dina hörn,
inte ens i ett hav av böljor.

och din kropp är ett heligt tempel
i vilket livets träd har sina rötter
och himmelska ljud för mig till dig
i dig
och jag känner mig inte bortkommen längre

för äntligen,
har jag hittat hem.