åren gick
bortom all kontroll
och jag minns tiden
då vi trodde x2000
var snabbare än allt
(se, vi hade fel)

då kunde vi ligga och
namnge molnen och
låta tankarna sväva
bort med dom
bort från allt
(tillsammans)

jag ligger i min säng
inser att jag tömde
karmakontot och blev
bankrutt för så längesen

hittar minnen i varje vrå
varje hörn av mitt rum
och texter vi skrev om
hur ingen någonsin kunde
skilja på två som oss

det var ju så längesen nu
tågen har redan passerat
och orden som gör mig stum
håller mig kvar på perrongen

den här gången står jag ensam
för det finns ingen hand att hålla i
ingen att beskydda och ingen att
bli beskyddad av

en av oss växte upp



(och det var inte jag)