i taket i mitt sovrum
svävar hundratals vita fåglar,

sakta, sakta kretsar dom runt mitt huvud,
berättar saker för mig som det inte får pratas om,

de skriker till mig om glömskan

med små, små ord
för du, jag vet att jag lovad dig betong

/på att minnas allt som var vårt - skratt, grodyngel, fan, du lärde mig att bygga hus åt drömmar om en lillebror, precis som du!
-det är enkelt att lova när man är ensam kvar, då får man ju tillbaka lite av den kontroll som är så skön att låtsas som om man har

men, de skärvor som rusade över mitt golv
den dagen du fick vingar
är sköra, porösa
som något jävla verk av glas

och det är enkelt att snava, när man blundar för att inte inse
det jag vill säga dig är att det är lika svårt att andas som det är att glömma

och jag har också förändrats,
huden som spänner över hjärtat viskar lögner och tvåtydighet
förlåt mig

fast vi båda vet att alla somrar vi hade var målade i starkaste oranget
så tonas alla dessa färger ner till ett grått suddigt dis,
lilla älskling, det bleknade till slut och
det gjorde jag med

och jag tror jag dör lite inombords
varje gång vi trängs undan mer och mer

men det är skönare att låtsas som om det var du som gick först*