du håller mig varsamt när bergen omsluter
med sin grå toning av köldslagen hårdhet

leder mig med trogen hand av ömhet
till bäckens porlande symfonier
där sorgen mynnar ut och allt ont tar slut

du är försiktig med min skörhet
när jag blöder av sårens smärta
under trädens djupa rötter
samlar du spillror av det forna jag
när vi möts i samma rädslor

du är mina ögon när jag står förblindad
när styrkan drunknar i havets kraft
smeker du mig själsligt till ro på natten
jagar bort mörkrets faror med din trygga famn

du stannar så nära som jag tillåter
även då planeter skiljer oss åt
är förstelnad av din omtanke
fastbränd i dina andetag

djupt berörd av hur du orkar
älska mig efter allt