Som så många gånger förr vaknar jag av känslan att nån står och tittar på mig.Men den här gången var det ändå något som var annorlunda,precis som om nån stod och andades tungt över mig i det kolsvarta mörkret. Just som jag ska sträcka mig för att tända sänglampan så känner jag en iskall vindpust smeker mig över armen.
Jag drar åt mig armen igen och ser hur dom röda siffrorna på väckarklockan plötsligt skyms för ett ögonblick,precis som om någon eller något passerade förbi klockan.
Sträcker mig återigen efter lampan och känner mig uppskrämd så jag famlar oroligt i mörkret för att så fort som möjligt avslöja med ljusets hjälp att det bara är inbillning att någon skulle vara i rummet.
Den finns inte där,nu börjar jag få panik för nu ser jag inte längre dom upplysta röda siffrorna på klockradion heller.
Letar mig över till andra sidan av sängen för att ta hjälp av väggen så jag kan ta mig ut i köket för att tända där. Just som jag satt ner ena foten på golvet så hör jag att något rör sig bakom mig.
Försöker att inte gripas av panik men är så skräckslagen att jag blir ståendes blickstilla för jag kan helt enkelt inte röra mig. Medans jag står där i väntan på att det,eller den ska slå en kniv i ryggen på mig eller stycka min orörliga kropp i bitar så händer nåt oväntat, jag känner hur hela min kropp fylls av nåt jag inte kan beskriva,men det ger mig nytt mod så jag trotsar min rädsla och lyckas vända mig om för att ta en eventuell kamp där i mörkret.
-Vad vill du mig?! , skriker jag medans jag vevar med armarna i blindo framför mig för att försäkra mig om att inte bli överrumplad i en attack.
Ingenting händer...
Försöker lugna mig i hopp om att höra var i rummet den/det befinner sig men andas så tungt att det enda jag hör är mina snabba panikfyllda andetag och det skrämmer mig bara ännu mer. Hittar nu väggen och det är en tröst för då vet jag att jag åtminstånde inte har någon bakom mig.
-Gud hjälp mig,gud hjälp mig... upprepar jag i mitt huvud och på nåt underligt sätt lugnar det mig så att jag kan börja känna mig fram efter väggen. Hittar dörrlisten ut till köket men vet att lysknappen sitter i andra änden av rummet så jag släpper dörrlisten och det är då det händer...
Jag snubblar över nånting och faller handlöst mot golvet...
Vaknar upp av ett myller av röster och ett bländande ljussken som svider i ögonen...
Minns snart händelsen i lägenheten och förstår att jag ligger på sjukhus.
Blir oroad av paniken i rösterna som utspelar sig över mig och försöker uttyda vad som sägs men är för omtöcknad och kan inte ens känna om jag har ont någonstans.
-Han är vaken!, hör jag någon säga med upprörd stämma och i nästa sekund blir allt mörkt igen.
Nästa gång jag vaknar är allting aningen behagligare, tystnaden är total med undantag för mitt dunkande huvud som iallafall gör klart för mig att jag lever.
Vill öppna ögonen men ljuset och huvudvärken talar om för mig att det inte är någon bra ide.
Vad är det som händer?, tänker jag medans tårarna börjar komma bakom ögonlocken...
Försöker intensivt erinra mig om vad som egentligen hände i lägenheten men det enda jag kan minnas är hur fruktansvärt rädd jag var och hur rädd jag är nu...
-Hej, hur mår du...? hör jag en röst säga...
Försöker återigen öppna ögonen och den här gången går det bättre för tårarna ger skydd för ljuset
-Ont i huvet svarar jag...
-Ja,det förvånar mig inte,säger rösten som är kvinnlig,mjuk och kärleksfull.
- Du lider av en kraftig hjärnskakning min vän...
-Har du ont nån annanstans säger hon och klämmer på min mage.
-Nä,jag tror inte det.
-Minns du något av det som hänt?, fortsätter hon och torkar tårarna från mina kisande ögon.
-Nej,bara att det var någon i min lägenhet svarar jag lågmält.
-Mannen som kom in med dig kommer du ihåg honom...?
Ett hav av kalla kårar intar min kropp i samma stund som hon säger det och jag inser att det troligtvis är samma person som gästade mig på natten.
-Hur såg han ut..?! blir min motfråga i hopp om att det kanske är någon jag känner som hittat mig.
-Jag vet inte och även jag visste så får jag nog inte uttala mig om det eftersom det är en polisiär sak och under utredning, men så mycket kan jag säga att
hade inte den här mannen kommit in med dig så snart hade du förmodligen inte legat här,du hade förlorat mycket blod vid ankomsten och var rejält nedskyld...
-Nedskyld..,förlorat blod?? Har jag blivit utsatt för våld?!
Innan jag hinner säga något mer blir jag avbruten av en annan röst som säger
Har du några frågor rörande det så är det bättre du ställer dom till mig.En välklädd herre i femtioårsåldern kliver in i rummet och presenterar sig som
krinsp.Öhlund
-Orkar du prata? frågar han
Ja,säger jag fastän mitt huvud förbjuder mig att göra det,måste få veta vad fan det är som händer...
Han viftar ut sjuksystern ur rummet med handen och frågar rakt på
-Vet du varför du är här?
-Nä,som jag sa till syster så minns jag bara att det var nån i min lägenhet.
-Det kom in en man med dig igår och sa att han hittat dig i skogen,minns du något om det?
-I skogen..?! säger jag samtidigt som hela min kropp skriker av obehag.
-Ja, han lämnade inga som helst uppgifter förutom det när han kom in med dig,men vi har bra vittnesuppgifter på hur han såg ut och hoppas på att kunna ta
in honom på förhör när han hittas.
Vad är det här? tänker jag och brister ut i gråt igen.
-Det är ett ordentligt sår du har i pannan säger han och sätter sig bredvid mig.
-Det förklarar huvudvärken säger jag viskande i pulserande huvudsmärtor.
-Har du nån som helst aning om vad som kan ha hänt,har du någonting otalt med någon?
-Nej,inte vad jag vet svarar jag, men jag lider av ganska intensiva mardrömmar och vaknar ofta av känslan att någon iakttar mig.
-Hmm,ja det här är knappast en mardröms verk...,en mardröm förstår jag att du upplever det som...,men du har ju blivit utsatt för gansk omfattande våld
utanför drömmarna.
-Du hittades tre mil ifrån ditt hem,du hade Id-handlingar och pengar på dig vilket innebär att det inte rör sig om ett personrån.
Nu är paniken så intensiv att jag nära på tuppar av igen.
-Jag sover aldrig med kläderna på säger jag förtvivlat och har vid det här laget nästan glömt av huvudvärken.
-Vad då menar du? svarar han lite förvånat.
-Ja,jag har inte varit i nån jävla skog och jag har inget minne av att jag lämnat min lägenhet över huvud taget!
-Okej,säger han och börjar anteckna i blocket.
-Du menar att någon skulle klätt på dig,stoppat på dig id-handlingar och pengar för att sen ta dig tre mil ifrån ditt hem,släpa in dig i skogen för att sen
slutligen dumpa dig där?
Börjar nu bli riktigt förbannad och glömmer för en stund av att jag faktiskt är ett oskyldigt offer som till råga på allt blir anklagad och förnedrad
av en oprofessionell krimare.
-Vad är det du försöker säga, att jag hittar på allt? Är du dum i huvet eller?! Vad vill du jag ska säga??, att jag kände mig en smula sjävmordsbenägen så
jag gick tre mil ut i skogen för att där klubba nåt hårt i skallen på mig själv i förhoppning om att det mot förmodan tar död på mig,och gör det inte det
så kanske,kanske kylan gör det...,är det det du vill höra!?
-Lugn nu,det var inte så jag menade,tycker bara att det hela är lite märkligt.
-Vad tror du att jag tycker att det är då? säger jag irriterat och sätter mig upp i ren frustration.
Det får jag ångra bittert för nu svartnar allt igen och när jag vaknar nästa gång är det natt...
Ensam med tusen obesvarade frågor ligger jag och funderar,var är mina bekanta? Är det ingen som överhuvud bryr sig om att jag ligger här?
Föräldrar har jag inga och det är en annan tragisk historia som förföljer mig, men mina arbetskamrater måste väl ändå veta att jag är här...
Dom kommande timmarna visar sig bli dom mest mentalt tyngsta timmarna i mitt trettiofyraåriga liv. Ilska,rädsla,frustration,maktlöshet,sorg,ensamhet
och en viss dödslängtan faktiskt.
Drar en lättnadens suck när puckot till krimare återbesöker mig igen,behöver komma ifrån mina egna tankar ett tag och framför allt få lite svar på
mina frågor.
-Hej igen,säger han lite trevande.
-Hej och förlåt,säger jag fast jag egentligen inte menar det.Behöver en vän som är på min sida just nu så jag skulle kyssa hans fötter för lite sällskap,
men det behöver han ju inte få veta...
-Hur mår du?
-Bättre tror jag,blir mitt svar...forts följer...