Du förstår…
jag stirrar envist på mina fingervantar
och tänker
att
jag nog måste gå
nu när du gjort mitt hjärta mjukt
och jag ditt hårt
och mina vintertårar
faller ner för kinden
i väntan på att dö

För jag är
lite sådan
som man inte behöver
ta hand om
för jag har så svårt att släppa in någon
för jag har så lätt
att riva sönder mitt eget hjärta
för att ge näring
till dem som jag älskar

Och du
är en av dem
fast jag vågar visa det bara
när du inte tittar
jag gör det tyst
och tryggt
på avstånd
för jag är osynlig
och det gör jag
för att du inte ska oroa dig
över att jag
är rädd

Och om du en dag
stannar till
böjer dig ner och tar upp
ett löv från marken
och låter frosten kyssa dina fingrar
så plockar du upp min mantel som jag tappade
när jag sprang iväg och gömde mig

Då kanske förstår du
att jag är
vid liv
bara försvunnen i vintervärlden
bakom stjärnorna
någonstans
där jag älskar dig
där jag visar mig
värdig

Vad tänker du på nu
frågar jag när jag ändå måste andas...

farväl