visst var vi vackra och vilda en gång
visst sjöng vi havets och stjärnornas sång
visst var jag stolt, ja, för stolt till och med
mycket för stolt för att våga att se
här har vi härjat, i dessa kvarter
nu är det ingen som härjar här mer
sömnen har fallit och många med den
flickor blir kvinnor och pojkar blir män

frigjorda strävar vi alla att bli
vågar vi säga: så här långt kom vi?
vågar vi fråga hur äkta vi var?
vågar vi lyssna och invänta svar?
barn blir föräldrar och mognar förstås
nån tänder eldar och fortsätter slåss
finner en ny front, ett nytt perspektiv
någon ger upp och blir tam och passiv

men gemensamt för oss alla
var drömmen vi var
om att frågor vi ställt
skulle få sina svar
en vision om en kärlek
som är villkorslös
och en rastplats av vila
för svag och nervös
där man får blomma ut
bortom jante och tvång
om en rosenträdgård
bortom svenssonjargong

låt mig få samla er, vänner från förr
okonstlat, avslappnat, öppna en dörr
visa vad jag fann och vad det betytt
det som vi sökte i tider som flytt
kom, låt oss sitta i parken i kväll
kom, gamle polare, slitne rebell
undrens Gud lever!
Han vet vem du är
på korset bar Han de bördor du bär

LARZ GUSTAFSSON 2 juni 1997