Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Trött och rädd

Är trött på dig och mig
På allt jag tänker om dig och mig
På alla planer jag gör upp i mitt huvud
Du kom över
Jag vet inte
är så jävla osäker
Du kanske verkligen bara skulle köpa din lunch som du sa
Man måste ju faktiskt äta!
Och du har så nära.
Bara att gå över kullen så är du här.
Såklart det var så.
Maggan sa, \"du det är någon som spanar in dig därborta.\"
Jag visste att hon menade dig.
Sneglade åt ditt håll. Du var helt inne i ett samtal med din vän.
Visst du kanske är lite intresserad. Ok. Men jag tror inte du är beredd att respektera mig. Att älska mig. Det är min poäng. Jag är trött på leken vi har. Fortfarande efter alla år. Att jag aldrig vet vad du menar. Eftersom du aldrig säger någonting. Din tysthet kväver mig. Du dröjde dig kvar, jag stod i telefonen. Kunde inte avbryta. Jag mimade \"jag ringer dig\" och satte upp handen mot det lediga örat. Du vinkade och nickade till svar. Det har gått sex dagar. Jag har tänkt på dig varje dag. Varför gjorde jag så. Vet inte ens om jag vill förnedras igen. Den där känslan av en liten flicka, bortkommen och blyg. För jag är ju någon helt ny nu. Någon som du inte känner längre. Jag vet inte vem du är där bakom heller. Har nog aldrig vetat det. Föll bara för ditt skal. Har hoppats så, att det skulle finnas mer. Men jag tror det är en illusion. Att jag bara hittat på allting. I min vilda fantasi. Där jag ger dig de mest underbara repliker. Herregud jag skulle kunna skriva en hel roman. Jag borde ta tag i det här, en gång för alla. Men jag hittar inte kraften. Det borde väl vara lustfyllt och lätt att ringa någon man tycker om? Hur kan det då kännas så svårt i maggropen. En olustkänsla. Vad har vi mellan oss, som är så stort. Men ändå så ofattbart svårt att nå.

Jag har väntat på dig i hela mitt liv.

Och nu när du står här framför mig, blir jag plötsligt paralyserad. Som om jag vet att varje steg jag tar i din riktning, varje ord jag säger, avgör hur min framtid kommer bli. Allt är upp till mig. För du är en vilsen själ. Som inte vet ditt eget bästa. Vad ska jag ta mig till. Hur ska jag rädda något som kanske aldrig har funnits, förutom i min fantasi. Egentligen vet jag alla svaren. Längst in i hjärteroten. Det är jag som behöver hjälpen. Det är jag som behöver räddas. Klarar du av det? Vågar jag belasta dig med min trasiga själ? Orkar du bära mig genom det här koplicerade och underbara livet?
Min rädsla är större än du någonsin kan förstå.
Och den rädslan kanske gör. Att jag föralltid får leva själv. Tillsammans med min fantasi.

Och mina påhittade repliker.




Fri vers av Fia-Lotta
Läst 282 gånger
Publicerad 2008-03-17 23:31



Bookmark and Share


    eva m h
En stor vånda du beskriver!
2008-03-17
  > Nästa text
< Föregående

Fia-Lotta