Vi träffas i en hiss. Det är inte första gången. Vi är båda på väg neråt. Jag tror att du heter Sten, eller Sture, eller kanske Bengt. Du har en ryggsäck och skägg och stora blå stövlar på dig och jag tänker att du nog ska ut i skogen. Plocka svamp eller fiska. Jag tänker att du inte kommer bry dig om ifall det börjar regna.
Du tittar upp i taket, lutar bakhuvudet mot väggen. Om inte ögonen hade varit öppna hade du sovit.
- Jag tror inte att jag kommer komma tillbaka hit, säger du.
- Jaså, säger jag. Varför inte?
– Det är bara en känsla jag har, säger du och vrider huvudet mot mig.
Jag får för mig att du vill att jag ska säga något. Att jag ska bekänna något, anförtro dig något. Jag letar febrilt i minnet efter en svart punkt. Gräver med händerna i fickorna efter en spik eller en lapp. Hissen borde vara nere på bottenplanet snart.
– Jag hade en hamster när jag var liten, säger jag. Den dog. Den fastnade bakom spisen och dog.
Du nickar som om du förstår, som om du har förstått någonting. Du verkar nöjd med det som jag sagt om hamstern. Jag är också nöjd. Jag tar upp händerna ur fickorna och låter dom hänga fritt och avslappnat i luften. Jag trivs i hissar. Och i rulltrappor. Jag kan inte sluta glädjas åt fenomen då min kropp färdas i någon riktning utan att röra sig. Det är fortfarande magi.

Hissen stannar inte på bottenplanet, den fortsätter vidare ner till källaren. Vi finner oss i det, som om vi egentligen inte hade väntat oss något annat. Du trycker på den röda självlysande lampknappen och ett stort cementgrått utrymme uppenbarar sig. Som strålkastare presenterar en teaterscen. Kulissen är av hönsnät. Vi sätter oss i ett tomt förråd på var sin banankartong och du frågar om du ska göra upp eld. Jag nickar.
– Det var längesen jag var ute i skogen, säger jag och tittar nyfiket på medan du knövlar ihop tidningspapper till små bollar.
– Vi är i en källare, säger du och jag har svårt att avgöra om din röst är färgad av besvikelse eller koncentration.
Jag låter blicken vandra runt i förrådet. Jag hittar en cylinderhatt i en av kartongerna som står bredvid mig. Jag tar upp den, lutar mig fram och sätter den på ditt huvud. Stryker undan ditt hår från pannan och för det upp bakom öronen. Den passar. Kanske är det din hatt, tänker jag. Kanske är det ditt liv och ditt förflutna jag har hamnat i. Källaren kränger till en aning. Som om jag var nånting på spåren. Som om jag befann mig inuti en dröm som någon höll på att vakna ur. Eller också fryser jag bara.
– Tror du att det blir varmare snart, undrar jag.
– Jag tror att det kommer att hända mig en olycka, svarar du.
Din blick vilar på min axel. Aningen bredvid. Någonting i ditt sätt att slappna av säger mig att du är ensam i källaren. Att jag redan gått min väg, eller kanske att jag tog trapporna ner i morse. Att jag aldrig ens steg in i hissen.
- Det finns så många sätt att dö på, säger du.
Lågorna börjar stilla dansa mellan oss. Reser sig mot taket som tungor. Jag sträcker fram händerna och låter dom långsamt vidröra elden. Jag borde bränna mig. Det borde kännas. Men det gör det inte.
– Det är väldigt mycket som aldrig händer, säger jag.