Ibland undrar jag om du vet
hur mycket du betyder för mig.
Jag undrar om du ser
spår av tårar längsmed mina kinder
varje morgon då vi träffas
utanför klassrum 18.

Du borde se dem,
du borde förstå att jag gråter för dig.
Jag är ingen bra skådespelerska,
och du känner mig så bra.
Så säger du i alla fall,
och jag tycker om dig alldeles för mycket
för att kunna ifrågasätta dig.
Men ibland undrar jag.

Låter du dig luras av mitt leende,
det som döljer lika mycket som ditt?
Jag vet att du går sönder inombords.
Jag försöker bära dig,
men vi går genom kvicksand,
och sjunker djupare ner för varje steg.

Jag går också sönder, ser du det?
Jag vill så gärna att du ska se,
att du ska förstå.
Det är inte ditt fel,
men jag orkar inte hur länge som helst,
jag faller isär lika mycket som dig.

Jag vet inte om jag håller länge till,
eller om det går att hindra.
Vi kanske är för trasiga, du och jag,
men det heter ju att minus och minus blir plus.
Vi kanske klarar det tillsammans.
Vi kan falla genom kvicksanden,
sida vid sida, hand i hand.

Jag vet inte vad som finns där under,
men jag hoppas att det kommer att bli bra.