jag kallar henne Sagolika
och klär henne i tyger av hopp
låter henne dansa under orden
jag lindade runt hennes sinnen

ibland älskar jag henne
då hon sträcker sig till skyarna
och drar ner himlen som ett täcke
och förför varenda moln

men Sagolika dör ibland
hon samlar krossade drömmar
i ett valnötskal och spottar på
verkligheten med ett förakt
större än planeterna som
cirkulerar i hennes blodomlopp

hon vaknar alltid
med regn under huden
och skam under ögonlocken
och i varje cell dansar hatet

världen gav henne träd att
klättra upp i tillsammans med
röda fjärilar och prästkragar
men hon tycktes alltid ramla ner
utan att någonsin träffa marken

och trots att hennes fötter är kalla
och hennes hud har spruckit efter
alla gånger hon fallit

så är hon ändå Sagolika
för efter förlust kommer vinst
och låter hoppet brinna i hennes vener
som en evig låga och en fackla av liv

för

när hon en dag når marken
kan hon resa sig upp igen