Du kan inte föreställa dig de våndor jag går igenom när jag inte får vara nära dig. Det värker. Det värker i mig, i min själ, i min kropp, i mitt hjärta, i mitt bröst, i mitt huvud. Jag vänder mig, vrider mig, krälar fram på livets brännheta stenar, som bara tycks vilja skålla mig. Huden brinner, såren blöder, något skaver.

Sen känner jag ingenting. Jag blir tom. Utarmad, utmattad. Redo att dö. Frustrationens många steg innan lättnaden stiger in pinar mig. Alla de faser jag vet att jag ännu tvingas genomgå innan jag, trots att jag betvivlar, får träffa dig igen. Och ännu träffar jag dig inte på de premisser jag föreställt mig att en dag ska bli verklighet. Nej, det är på marknadsvillkor. På ödets utstakade väg. Du undviker mig, du vänder din blick ifrån mig. Koncentrerar dig, rodnar. Du talar sak, men visar kärlek.

Min blick bränner, jag vet. Den vägrar svalna, kan inte släckas i din närhet. Den flimrar, jag fumlar. Allt blir till nonsens, ringar i vatten kan inte bestå. Dina läppar får mig att förgås. Jag svajar i dörren. Dina ögon är som ett hav. Jag stapplar ut. Din röst raspar. Jag flyr. Snälla nån, döda mig nu och jag dör lycklig.