Jag hör den sorgesamma vindens sus,
en klocka klämtar taktfast i andante.
Jag vandrar ned i helvetet som Dante
men saknar ciceron, Vergilius.

Jag är en ensam, vilsen liten mus,
ett fruset barn som tappat bort sin vante.
Förr rådde djungelns lag, nu råder Jante,
som störtat allting skönt i smuts och grus.

Förr bar hon strålglans omkring anletsdragen
men denna strålglans har hon numer mist.
Sen småsinthet och njugghet kom i dagen,

då vändes varje tillgång i en brist.
Förr glänste hon, nu stiftar Jante lagen.
Då lyste allt som nu är grått och trist.