Ensam i ett rum på sjukhuset...kala väggar och bara min skräck höll mig vaken. Värken höll på att döda mig och ena stunden ville jag bara dö...för att i nästa stund vilja leva.
Tårarna föll oavbrutet på alla sätt man kan tänka sig. Den stilla gråten var den som gjorde minst ont...värst var det när dödsångesten kom och jag skakade av gråt.
Ibland kom någon vänlig själ in och satte sig på sängkanten...klappade mig på armen lite...frågade om jag ville prata. Jag skakade på huvudet...vågade inte öppna munnen för då hade jag skrikit ut min ångest och skrämt ihjäl alla med mitt vrål.
Dagar och nätter låg jag där...tror att jag åt något ibland...fick i alla fall en massa piller som skulle göra så att jag fick leva vidare.
Jag tror jag låg så en vecka...sen fick jag åka hem. Benen värkte och bar mig inte än. I en fotölj satt jag och grät...sov lite...grät en stund till.
Jag har fått berättat för mig att många av mina vänner kom och hälsade på då...jag har kvar deras gåvor, men minnet är borta från deras besök.
En dag började benen fungera lite igen...jag stapplade i väg i sakta mak...stödde mig mot väggarna och kom till min stora förtjusning fram utan att nån hjälpte mig. Tårarna rann...men av glädje denna gång.
De följande dagarna ägnade jag mig åt att se över mitt liv och mina tankar...jag funderade på vad jag skulle ha saknat om jag skulle ha dött där på sjukhuset. Ja svaret var inte så svårt...mina barn och mina vänner...alla roliga stunder och den sköna känslan man får av att skratta.
Mina prioriteringar i livet är helt annorlunda från den dagen. Jag väljer mina vänner med omsorg och ägnar mig helhjärtat åt att finnas för dem. De finns för mig med.
Så har jag slutat beklaga mig över småsaker...sånt bekommer mig inte. Jag vet att livet kan vara kort och jag har som mål att njuta av alla dagar jag har. Jag älskar att skratta och jag älskar att göra andra glada.
Jag älskar mig själv och värdesätter mig själv ganska högt...det innebär inte att jag ser ner på andra utan snarare att jag kan bjuda på mig själv.
Att få sova med sorg och skräck var det som gav mig en positiv syn på livet.
Hela jag älskar livet! Och livet älskar mig!