Varför känns de som obekanta
dikterna jag nyss skrivit
Främlingar
i ett hus av glas.

Jag ser dem
vet att jag skrivit dem
men jag kommer inte åt dem.

Känner inte lukten av dem,
förnimmer inte känslan igen.

Inte förrän då jag glömt
att sukta efter dem,
lyser de på nytt upp för mig.
Vackra och levande.

Är det så
att dikterna är som människor man möter.
Pressar man människor på samma sätt
händer samma sak,
de stänger in sig i ett hus av glas.

Allt för ofta,
allt för ofta nu för tiden,
i dessa tider av stress.
Är glashus vanligt...

På ett öde torg,
näsor mot rutan,
fingeravtryck.
Av människor som vill så väl,
men som inte når fram.