Det var söndag, och jag hade fått nog. I alla dessa år hade jag bara låtit tiden ticka, såren komma och gå, skakat av mig tårar som sedan droppat ner på ett ekande golv, stängt alla känslor inuti mig som gjort mig till en gående stenbumling.
Men nu orkade jag inte mer, jag började bli rädd över mina självmana försök att dö, började bli rädd för att förlora det bra jag hade, började inse att det inte kunde fortsätta såhär.

Jag tog mig en funderare. På varför jag egentligen mådde så otroligt dåligt, vad fick mig att fortsätta må dåligt? Det finns inga botemedel mot minnen.

Alla vi har vi haft stunder då vi vill lämna oss själva till döden, alla vi har mått dåligt, och alla har upplevt ensamheten. j

I mitt fall berodde allt detta på andra personer. Personer som gjort mig ont, personer som visat att jag inte borde leva på denna ord. Personer som svikit.
Människor som skulle kunna ha dödat mig, fast dom inte vet om det. Tänk de människor som gått så långt att dom tagit deras egna liv, att deras mående berodde på en annan eller andra människor. Mobbning har dödat. Våldtäckter har dödat. Misshandel har dödat. Falskhet har dödat. Lögner har dödat. \'Kompisar\' har dödat.
Och ingenting har dödat. Ingenting.. känslan att vara ingenting, att äga ingenting, att känna ingenting.
Det beror väl också lite på oss? Vi som borde öppna ögonen för våra medmänniskor?

Det finns så många orsaker att man inte kan skriva ner allt till varför folk tagit sina liv, varför folk mår dåligt osv.. men jag blev lite rädd. För jag insåg att alla kan mörda. Omedvetet eller inte. alla kan. inklusive jag? man kan mörda sina vänner. fast man inte vill.

du höll på att döda mig, du fick mig att ta upp den där jävla kniven, du fick mig att stå där, du fick mig att knyta detdär. Sedan en dag, berättade jag. Inte allt, men åtminstone att jag var påväg till döden.
du bara såg på. låtsades göra något åt saken, men du såg aldrig. du ser inte idag heller. du är falsk. det har gjort att jag inte vågar vända mig till någon annan, för jag är rädd att den ska svika mig på samma sätt som du gjorde.
du gjorde så andra höll på att döda mig. du fick mig att må sämre. men det vet du inte om. du fick mina vänner till mördare nästan. Hela världen är en mördare. Fan. fan för att det blev såhär. fan att jag känner såhär. fan att du fått mig att se människan från den mörka sidan när egentligen den ljusa sidan hos oss erövrar. jag dömer inte alla.

jag vet hur fantastiska vi är. hur fantastisk du är. men vi gör val, säger saker och gör saker, som påverkar en annan människa, bra eller negativt.
allt du gjort har påverkat mig negativt, fast du trott att det varit positivt. hur?

jag vet inte. men jag vet iallafall att jag aldrig hade gjort så mot någon av mina vänner, eller ens mot någon människa. för jag förstår inte. och jag har tappat lusten att förstå, jag har fått lusten att få smärta bara.

mycket beror på en själv. det blir som man gör det till? man kan nog bestämma hur man ska må själv. men vissa är starkare än andra. jag avundar dom. dom som står på benen oavsett allt som kommit ivägen.

jag vet inte