Från radion tränger sången fram till honom,

i nästa sekund är han insvept av kända toner.

Han skrattar när han sveper runt i dansen

Så vacker hon är, flickan, som just blivit hans fru.

Harald rycker till, varför tystnar musiken?

En kvinna står framför honom. "Hej morfar" säger hon.

Vem är nu den här kvinnan som kommit in i hans hem?

- "Ska du inte äta morfar", fortsätter hon.

- "Så ni kommer flera gånger idag då?" säger Harald. 

- "Men morfar, det är ju jag, Annelie", ditt barnbarn!

Han förstår inte riktigt, ångesten kramar hans inre.

Harald tittar på kvinnan i vitt. Nu ser han, Harald ler.

Annelie klappar Harald på kinden, "när du ätit färdigt

kan vi gå ner till fågeldammen, vill du det morfar?" 

- Fågeldammen, vad menar hon? Jag har ju gården nu.

Harald tittar på Annelie, nu ser han att det är barnbarnet.

Hon hör inte till hemtjänsten. "Lilla Ingrid, utbrister Harald"

Tiden susar över ett par barnskor i ett hörn.

Hemtjänsten, han lär sig aldrig att känna igen alla.

De kommer med mat, men stannar aldrig länge.

Mörk tunnel där minnet slingrar fram.

Annelie tar Harald till parken för att se på änderna.

Han känner rädsla när känslor och bilder dyker upp.

Gården, barnen, hans fru Harriet som så hastigt gick bort.

Han hör ljudet från ändernas tjatter. Var är han någonstans?

Harald reser sig, vacklar till som om han ska falla.

Annelie griper tag i Harald. "Kom morfar så går vi hem".

Han minns barnen som sprang på gården bland gässen.

Ångesten tränger på. Det här är inte hemma på gården!

Ensamheten trycker på. Han undrar när Harriet kommer hem.

En gammal man dog plötsligt, ensam med sina minnen,

bland tusenskönor och förgätmigej.

Han låg där till skymningen, när bina tystnade.