Nu får du vara tyst en stund så att vi får chans
att tänka sa jag. Han sänkte blicken men log,
som alltid, för han var en ovanligt glad gosse.

Men han kunde ju inte hålla sig hur länge som
helst och så kom det en viftande hand om något
han satt och funderade på sådär i största allmänhet.

De andra jobbade på och jag viskade
vi kan prata på rasten
Han tittar allvarligt på mig, höjer rösten och säger
men då har jag ju glömt det

Lektionen fortsätter och jag ser hur det kliar i Attila,
men jag blinkar lite åt honom och visar på klockan,
snart rast, och så går det en stund till.......

När ett annat barn har ett spörsmål som vi viskar om,
så hör givetvis Attila detta och måste kommentera.
Och jag skojar och frågar honom om han inte är rädd
att våra öron ska vissna.

Han tittar på mig med stora ögon och frågar på allvar
kan de det Ulla, kan de det....och han tar på sina öron.

Lektionen avbryts och vi pratar en stund om talesätt
och ordspråk och hade väldigt roligt om vissnande öron,
tuvor på lass, grävda gropar, sitta på nålar, mm mm.
Efter en stund är det någon som tröttnar på att Attila
pratar så mycket och säger irriterat måste du prata jämt

Då reser sig Attila upp i sin fulla längd, drar in luft, ser
sig om i klassrummet, möter långsamt allas blickar och
säger JAG ÄLSKAR ORD - sedan sätter han sig igen.....