Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
kapitel


tre tankar







Hon säger att det här är din resa, inte min.
Vi är i en kyrka. Vi är i ett mindre rum. Vi sitter på stolar, på golvet och i soffor. Vi är ditkallade av oss själva. Ingen verkar vara i min ålder. Någon är väldigt gammal.
Hon ställer sig inte framför oss. Det är det första jag tänker på. Vid en vägg står hennes stora bokhylla och glittrar av ikoner. Jag blir plötsligt starkt övertygad om att det är hon själv som har målat dom. Hon sätter sig på en av stolarna. Vi har ännu inte hunnit värma upp rummet med våra stressade kroppar. Hon har vita fingervantar på sig.
– Stillhet, säger hon. Vi börjar med att sitta tysta. För att slappna av, öppna upp, tömma eller fylla.
Det är vackert. Vuxna människor tillsammans som inte pratar. Det är vackert. Det är först när det finns potentiella ljudkällor som tystnaden blir riktigt påtaglig, tänker jag. För en blind gör det varken till eller från om hon blundar. Det är det andra jag tänker på.


Nu har jag tappt bort tiden. Men det är jag inte medveten om. Jag låter kroppen sjunka ihop, ner i stolen. Kanske håller jag på att somna. Jag föreställer mig en bild som jag antingen har fått eller stulit av någon som jag nu glömt namnet på.
Jag sitter med ryggen mot mig själv. Långt borta, framför mig, ligger bergen som inte ser ut som berg. Det finns inget kargt eller spetsig över dom, utan dom är mer som kullar som växt sig enormt stora, som en grön basfiol som någon lagt ifrån sig. Mellan mig och bergen sträcker sig en äng av gräs och ett fåtal vita blommor som jag inte känner igen. Jag ser inga bäckar, jag hör dom inte, men jag vet att dom porlar någonstans i utkanterna av ängen. Där växer det också en del låga träd som böjer sig över vattnet och låter sina armar släpa försiktigt i strömmen. Det finns människor bakom mig. En av dom är jag. Allting är fullkomligt tyst. Vi väntar på någonting som vi vet ska komma. Många har varit här och väntat tusentals gånger förut men för mig är det första gången. Jag kan inte känna gräset under mina händer. Ingen vind blåser i mitt ansikte. Jag har inget ansikte, bara en blick riktad mot bergen och färgen som håller på att förändras. Ständigt rödare. Ständigt ljusare. Och jag känner att någonting börjar röra sig inuti. En tyst tacksamhet. Ett bubbel som hos ett barn. Och en visshet om att när solen snart med full kraft kommer smekande över bergets hjässa så kommer vi alla att explodera av nånting jag inte hittar ett bra ord för.
Glädje kanske...
Men längre än så kan jag inte hålla kvar bilden. Den glider mig ur huvudet. Jag låter den tyna bort, men ändå stanna kvar inne i mig som ett minne, av alldeles nyss. Så spärras mina ögon upp, jag rycker till och är tillbaka i rummet. Någonting har hänt där. Alla tittar förvånat åt samma håll. Mot dörren.
I dörröppningen står två barn med snoriga näsor som tappat kontrollen över sina röster.
– Mamma! skriker dom. Vi hittar inte våran pappa!
– Mamma! Någon har tagit fel skor och gått hem!
Jag förstår att det här blev fel. Jag ser i min fantasi hur hon med de vita fingervantarna, hon som är mamma till de snoriga och förtvivlade barnen reser sig hastigt och generat och föser ut barnen ur rummet för att rädda den lilla tystnad som kan tänkas finnas kvar där. Jag förstår att det är så hon borde göra. Men det gör hon inte. Istället sitter hon kvar. Istället sträcker hon ut sina armar till en stor famn och säger med hög och vacker stämma;
- Kom!
Och barnen rusar in i hennes famn.
In i stillheten.
Och jag tänker att det var därför jag kom hit. För att se detta.
Det är den tredje tanken.














Övriga genrer av Christer
Läst 532 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-04-07 11:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Christer
Christer

Mina favoriter
kärleken tänker jag
om