*****

När jag kände doften
sprang jag in till lerhuset där mina två barn
stod och torkade ansiktet med armen
Jag tog dem på varje sida om mig
och höll om dem hårt
plötslig märker jag att den ena av dem inte andas

”Hallååå, vakna! Dö inte ifrån mig, snälla
Jag tvingas lämna ifrån mig mitt älskade barn,
med hopp om att rädda det lilla
som håller sig fast i mitt grepp

Jag hinner inte till sjön
innan den andra har somnat in för länge sedan
Jag är medveten om den smärta
som vräker i mitt hjärta
Men just i den stunden kände jag inget
Kunde inte ens gråta eller förmå mig
att släppa min dotter

Under de 20 minuterna förändrades mitt liv
Oförmågan blev jag tvungen att lämna ifrån mig
de käraste jag hade

*****