akvarellisten
älskade jag är så blå
och alla färger är så gula
*
exempelvis som solens skarpa kant jag vill ta ner den enkom för att känna någons värme i min hand
*
du fyller mig med tömda ord penseldrag på breddgradsspråk
*
bokstäverna spränger i pupillens svarta hål
*
men älskade du målar mig så blå
och du känner alla mina färger
*
tiden med sin tunga lugg som liknar en markis, den är alltför lång och skymmer dina döda vinklar
*
som jag tänkt på hur du darrar vid en annan breddgradspunkt, vid tavlans frätta kanter som om landskapet våldsamt har skjutit dig framför sig, bortom mig
*
sen är det vetskapen, om att en del människor ska vi möta utan att älska, och precis tvärtom
*
för vi är överallt men aldrig där och det är så mycket du i dina bokstäver så lite färger i min rymd av punkter
*
det är där jag finner dig i alla sjunkna hål, ensam men vid liv upplöst, levandes i vattenfärger
*
och älskade jag är så blå
*
för jag måste hinna, måste hinna in i dig måste vidröra sjukdomen som andas, måste läka
*
måste tala om för dig, att du är naken
Fri vers
av
Carlita
Läst 769 gånger och applåderad av 18 personer Publicerad 2008-04-13 18:07
|
Nästa text
Föregående Carlita |