Han hette
Magnus
och
var nästan
alltid
glad

En sjuårig
lintott
med
svarta
händer
spring i benen

och solvargsleende

Ibland samlade
han på
grodor
eller
tog upp
en mask ur fickan

och när flickorna
skrek tittade
han
undrande
på mig
och
förstod
inte deras
skräckblandade
förtjusning

För honom
var allt
naturligt
självklart

Men så var det
en period då
Magnus var
nedstämd
hade lätt
till tårar
blev
ofta
störd

och
en riktig
otursdag
slutade med
att han slog i
asfalten så att
knän och armbågar
fick plåstras om

han sitter
hulkande
hos mig
med
tårar
som
lämnar
ränder
i det
lindrigt
rena
ansiktet

och så
säger han

jag har varit förföljd av otur
sista tiden
har du
märkt det

Det hade jag ju
och vi kramades
och tummade på
att nu får det
vara slut med

otur