Dimma
busskur
nyvaken

tidtabellen suddig, klockan glömd
svagt skymtar jag solen genom dimman
den rör sig över himlen
varv på varv

efter år av väntan anar jag äntligen
de försenade konturerna av 6:ans buss

inte ens när den smidigt bromsat in
och vänligt öppnat sina dörrar
kan jag riktigt urskilja
något mer än
konturerna

en känsla infinner sig
av att jag egentligen inte
har någon aning om
vad jag stiger på

eller varför

där inne är det trångt som i graven
det stinker av avlopp och fiskrens
och platserna upptas av omänskliga monster;
groteska varelser
med slemmiga ögon
sylvassa klor

och något annat, något mer...

alla möter de modigt mina sökande ögon
och längst in i bussen makar sig
ett vårtigt, av fett drypande
träsktroll
försiktigt åt sidan

omtöcknad tvekar jag mig fram
frågar artigt om ledigt och slår mig ned

och somnar med ens
med huvudet mot trollets axel

trygghet