I nästan 7 månaders tid hade dom två hållit en mycket god kontakt med varandra. I stort sett varje dag från den allra första dagen. Det hela började med gästboksinlägg på en community, det övergick ganska kvickt till långa och förtroliga mail och efter någon vecka utbytte de msn adresser med varandra. De hade alltid mycket att skriva om och samtalen kändes alltid lika upplyftande och trevliga.

När nästan 3 månader hade passerat tog dom steget till att byta telefonnummer. Båda var otroligt blyga människor, i alla fall mot nya, så det var ett stort steg för dem båda.

Sms:en började flöda mellan dem och tillslut så tog beslutade de sig för att ringa till varandra. De var båda två jättenervösa och till en början var samtalet lite stelt, några jobbiga tysta stunder men det gick snabbt över. Samtalen blev allt oftare och allt längre.

Ett starkt intresse fanns emellan dem, det låg en pirrkänsla i kroppen.

Våren kom och sommaren var snart där. Vid många tillfällen hade det tagits upp om att träffas i verkliga livet. En osäkerhet hos båda, en tro om att vara en besvikelse, att inte duga. Men trots denna känsla så ville de så gärna. Allt var så rätt mellan dem.

Semestertider och hon hade redan gjort upp planer för största delen av semestern. Men så en solig och varm sommardag ringde han till henne och funderade om han kunde komma och hälsa på veckan efter. Hon blev alldeles till sig, självklart ville hon det, mer än något annat.

I flera dagar städade hon och gjorde det fint omkring sig, hon ville verkligen visa upp sin absolut bästa sida. Bakade gjorde hon också såklart, hans favorit, bullar.

Dagen var äntligen kommen. Hon skulle hämta upp honom på tågstationen. Den låg en 5 mil bort och resan dit kändes evigt lång. Stackars han, tänkte hon, som har rest över 100 mil.

Hon var tidig, som alltid. Fjärilarna i magen förökade sig i hastig takt och hon visste snart inte vart hon skulle vända blicken. Så kom äntligen tåget. Det strömmade ur förväntansfulla semesterfirare som möttes upp av glada släktingar och vänner. Kramar och skratt överallt. Hon spanade över folkhopen för att se honom, men han syntes inte till.

Inte kan han väl...? tänkte hon för sig själv och en konstig och olustig känsla spred sig inom henne.

Så mitt ibland alla såg hon en aningens förvirrad herre. Leendet på hennes läppar spred sig tills det värkte i kinderna. Han hade sett henne och dom började gå emot varandra. Han log. Hon log.

När dom där på perrongen möttes för första gången, leendes så tog dom om varandra i en lång kram. Hennes kind rosade till och blygheten svepte över henne.

Dom utbytte några artighetsfraser och började gå emot bilen. Väl på väg hem mot henne började konversationen ta form och samtalet flöt på minst lika bra som i telefon eller msn.

De första timmarna visade hon honom runt i staden, vart hon bodde och vart hon växt upp.

Tillsammans lagade de en trevlig middag och samtalet avbröts ofta i skratt eller tysta minuter med trivsamma blickar. Kemin stämde så bra och hon trivdes lika bra som en finstämd sträng på en gitarr.

När dom ätit klart och diskat undan så föreslog hon att dom skulle gå en promenad längs älvskanten. De klädde på sig och traskade iväg. Så vackert, träden var fulla i gröna löv och blommorna delade med sig av sina vackra färger. Solen stod inte längre så högt och kvällsbrisarna hade börjat komma. Men det var skönt och härligt ute trots det.

Hon stannade upp för att titta på några nykläckta ankungar som lekte i vattnet. Han ställde sig bredvid henne, log, tog tag i hennes hand, såg henne i ögonen, log. Hon rosade till om sin kind, tittade försiktigt upp och mötte hans blick. Där, i kvälls solen, framför de lekande ankungarna kysste han henne för allra första gången.