Onsdagen den 5 maj 1976, min elfte födelsdag.
Skoldagen var till ända, magistern sa tack för idag.
Solsken och försommar. Jag studsade min nya
basketboll hemåt över skolgården, glad.
Plötsligt får jag syn på min mamma och bror en
bit bort. Jag ser på en gång att det är något som
är väldigt fel. Till och med katastrofalt.

"Pappa är död" ~ säjer min tio år äldre bror Leif.

Min pappa Ingemar, snart 47 år gammal, tog livet av
sej den natten. Det var bara jag och han i radhuset.
Min mamma jobbade natt på sjukhuset, och upptäckte
honom, sen hon skickat iväg mej till skolan på morgonen.
Han hade tagit tabletter, ändat sitt livs plågor som
härjat honom i nästan 10 år. Han kastade sej ut i ljuset.

Ut ur dimman ~ in i ljuset.

I den begynnnande blomstertiden, fotbollstiden, när
fåglarna kvittrade som tokigast, när allting började,
då hade jag en pappa på bårhuset & sedan i en urna.
Även fast du var ett vrak, alkoholiserad tablettmissbrukare,
etc, och trots att din död mest var en befrielse för mamma
och mina syskon ~ så var du min pappa.

Min

Resten av familjen sörjde dej aldrig, alltså inte heller jag,
mer än att jag grät den första dagen vid dödsbudet.
Resten av familjen var dysfunktionell och förträngde,
alltså gick jag in i ett onaturligt tillstånd, hamnade inuti
en glaskupa, såg ut att vara OK på ytan, lärde mej spela
spelet, tills jag inte ens märkte att jag spelade.

Inte ens märkte

En nedåtgående spiral av depressioner, som jag försökte
dölja, ända tills de inte gick att dölja, då jag redan var sjuk
när jag var 18 år, tog mammas bil på fyllan, skulle köra
av vägen, var på snudden att jag körde ihjäl mej.
Redan som artonåring var jag helt ensam inuti kupan,
schizoid. Vid 21 gick jag in en psykos, som varade i ett år.

Ensam inuti kupan

1987 i augusti blev jag hjälpt in i livets kärleksmirakel, pånyttfödelsen,
av en ängel i människoskepnad. Utan henne skulle jag inte skriva detta.