För vänskapen har börjat knaka i fogarna, och jag vet inte vilken planka som kommer hålla och vilken som kommer gå sönder.
Är de över? Står jag kvar...
Ger den vika under min vikt, för att den inte orkar mer?
För att den ger upp. Ger upp hoppet om mig, om oss?
Jag vågar inte röra mig, försöker göra mig lätt genom att tänka på lyckliga saker, kunna flyga iväg, som peter pan.
Våra gammla minnen. Öregrund, midsommar... Men de fungerar inte... För peter pan är bara en saga, och de där är bara minnen.
Kommer de bli lika lätt igen? Vänskapen håller på att brista, den är så uttömd. Kvar finns bara sorg, vrede och uppgivenhet. För vi har slutat hoppas, vi vet att plankan kommer gå sönder.
Allt vi kan göra är att blunda, blunda och hoppas, fast vi vet att det är över.

...och vi faller