Jag läste mina gamla dikter.

Så svarta.
Så fyllda av smärta.
Så lite hopp.

Om någon berättat.
Att jag tre år senare.
Skulle känna lycka.

Hade jag skrattat hånfullt.

Jag kunde inte känna lycka.
Inte mer än den falska flaskan gav mig.

Men se på mig nu.
Leendet är äkta.
Skrattet är äkta.

Lyckan finns i mitt hjärta.

Det mörka finns kvar.
Men bara i en vrå.
Där allt det onda gömmer sig.
Det som kommer fram.

På nätterna.
När mörkerrädslan är stark.
Men dom timmarna kan jag leva med.



För.



Det ljusa tar upp större plats.