Periodvis känns det som om
man är i otakt med livet

Man kommer ingenstans
bara trampar och stampar
på samma ställe
medan man åser hur livet runt om
pågår för fullt

Sedan stegar man på för fort
och livet hamnar på efterkälken
Med ett stort tomrum emellan

Saktar man ner stegen
för att invänta livet
passerar det förbi
och det enda man ser är dess fotsulor

Det känns omöjlig att hitta
rytmen att hålla jämna steg
eller ens gå i samma parad