Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Caféet är ingen väntsal



Den där ljumna sommarnatten, när du klädde av mig med varsamma händer, kanske räddade du mitt liv då, gav det mening för en stund. Och jag är ledsen att det har gått så mycket tid, du förtjänar att veta, en människa som du. Aldrig har någon fångat, rört och berört som du. Av hela mitt hjärta vill jag ha den natten tillbaka, inte släppa taget.
Hur vi satt och rökte ändlösa cigaretter. Natten var sval och vi förbannade myggen mellan skratten och vinet. Det var första gången vi träffades, det spelade ingen roll, jag hade känt dig hela mitt liv, väntat på någon som du. Visst är det en klyscha, men det måste ha blivit det av en anledning, du var perfekt.
Trots att natten var lång tog den slut för fort, på morgonen skulle du till jobbet och jag hem, 30 mil från dig var hem. Min livslust försvann ut med varje andetag när tåget rörde sig bort från dig genom landskapet. Gud vad löjligt! Men jag kände det tydligt.
När jag kom hem föll saker snabbt in i den vanliga rytmen, som om natten med dig aldrig ägt rum. Jag såg bara regntunga moln när himlen egentligen var blå, kanske såg jag inte alls. I ett år gick jag och led av feghet och saknad.

Men nu sitter jag här, ”Caféet är ingen väntsal” står det, jag väntar ändå. Väntar på tåget tillbaka, det ska komma om tio minuter. Sekunderna släpar sig fram, minuterna går nog inte alls. Jag tittar ner i min bok igen, den är spännande men kan inte få mig att glömma den klump av fjärilar jag har i magen. Du vet inte att jag kommer, jag ska överraska dig, ett år tog det att samla mod men nu är jag på väg. Högtalarkvinnan meddelar att tåget mot Göteborg strax kommer in på spår fem. Samlingen börjar röra på sig, alla ska visst till Göteborg?
Väskan är lätt, jag har inte så mycket med mig, jag sätter den på golvet vid mina fötter och tittar på alla som kämpar med sina tunga packningar på hatthyllorna, tåget hinner börja åka innan vagnen har lugnat sig och alla tillslut sitter ner och andas ut. Jag kollar på mina fötter, de är solbrända och lite smutsiga av damm. Jag undrar hur det kommer att kännas att se dig igen, vilken färg dina ögon har och ifall du har fått fräknar nu på sommaren?

När tåget rullar in i Göteborg går solen från klar gul till varm sommarkvällsnyans. Jag stressar ut från stationen med väskan dunsande mot benet, det kommer förmodligen att bli ett blåmärke. Du kan blåsa på det sen. Handen skuggar ögonen och jag kisar i kvällssolen för att uppfatta ett spårvagnsnummer åt rätt håll.
Tre minuter senare rullar jag mot dig, det kryper i hela kroppen, som om fjärilarna vill ut genom öronen. Jag tittar på allt och alla men ingen bryr sig om mig, anonym i Göteborg, jag reser inkognito. Det känns bra. Räknar hållplatser.

Trappuppgången är sval, håret reser sig på armarna och jag överväger faktiskt att vända och gå, fly tillbaka till min trygga vardag, aldrig störa dig igen. Röra dig igen. Jag tar två trappsteg, tre till, och slutligen de sista i tre snabba kliv. Handen skakar när jag sträcker den mot dörren, lägger den mot det svala trät och håller andan när jag knackar på.

”… flyttade för ett par månader sen, tyvärr.”




Prosa (Novell) av Hoya
Läst 322 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-04-29 11:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Hoya
Hoya