Jag drogs ner i djupen
på bottnen, där inget ljus fanns,
kvar i mina ögon lyste tomhet.

Jag fastnade där ner länge,
länge, mina kära var så oroliga
för jag trodde jag skulle möta döden.

Jag gav upp, orkade inte kämpa
mera. Livet syntes meningslöst
jag ville helt enkelt inte längre leva.

Men jag valde ändå att låsas in
frivilligt inom psykiatrins kala, vita
väggar ,och vänta ut eländet, levandes.

För jag anser inte att jag har rätten till
att ta livet av mig själv. I ren egoism, och
lämna mina nära och kära, i sorg och vanmakt.

Det finns inte mycket som är hemskare, än
att våga inse sig mentalt sjuk. Att förlora hela
meningen med livet och istället börja hata sig själv.

För självhatet är så tärande, så ont,
så svart. Ofta är det andra människor
som trycker ner oss med skörare själar.

Så att vi hamnar här, i ett självhatandes
Sverige. Där Anorexi, och självskäreri är
vardagsmat, vi är en vildvuxen människoskara.

Men jag har varit där förut och vänt,
så jag visste någonstans, där bland all
galenskapen, att det kommer att vända igen.

Djupt inom mig bland håglösheten, anade jag,
bland all vanmakten så hoppades jag innerligt,
och trodde jag på, att mörker, blir ljus igen, en dag.

Att jag var värd all kärlek, som finns, runt om oss,
fanns till för också mig igen. En kunde jag ta klivet
tillbaka till den där levandes, älskande, känslan igen.

Jag har min tro och människor som älskar mig. Jag
vet att tro förflyttar berg, Den får mig att frivilligt
välja bort självmordet i väntan på himmelriket.

Men jag är också behövd,
trots att jag ibland blir
skvatt galen.

Där människor tryckt ner mig, allt för
länge, tills jag själv trodde på deras ord:
Att jag bara var en last för samhället.