Neonlamporna gnistrar klart och vackert i alla färger som de flesta beskriver som fula.

I det här ögonblicket är det ingen som vet om att jag gråter. Och det är för att jag inte gör det.

Kaffet i den blåa koppen framför mig har kallnat. Antingen kallnat eller så är det jag som är för varm. Fast det låter lite för otroligt för att det ska vara sant.

Hon är väldigt vacker naken. Vackrare än med kläderna på. Det går inte att säga om alla människor och de flesta håller nog med. I alla fall när det gäller deras egna kroppar. Min kropp skulle kunna skrämma barn till att bli snälla, bara för att ta ett exempel.

Fläkten surrar. Regnet mot fönstret gör mig både sömning och vaken. Klockan har nått den där tidpunkten där ingen längre bryr sig om vilka siffror den lilla pekaren passerar. Det är försent ändå.

Telefonen ringer men det är ingen som svarar. Undrar vem det var som ringde. Jag lägger på och försöker igen senare.

I den här stan möts man aldrig av leenden. Bara blickar. En blick kan säga mycket. Idag har jag känt mig ful, vacker, annorlunda och anonym. De säger att ögon aldrig ljuger men jag tror att det är vi som ljuger för oss själva. Jag önskar att jag vore en bättre lögnare, om inte annat så för min egen skull.

Hon får mig att önska att jag vore djupare. Ni vet vad jag menar. Mer beläst, sofistikerad, intelligent.

Då skulle jag kanske ha något vettigt att skriva.