»Drömmer du?« Hon kurade ihop sig. »Ja«, svarade han. Tystnaden la sig över morgonljuset och fick dammpartiklar att virvla häftigt genom strålarna. »Vad drömmer du om?«, hennes röst var torr och avlägsen, hon kände en rand av torkad saliv som satt ingrodd längs med underkäken. »Verkligenheten.« Hennes fötter var kalla, han hade dragit till sig täcket och rullat ihop sig i en boll i ena hörnet av sängen. »Vilken verklighet?«, frågade hon och vände sig ut mot rummet. »Den trevligaste.«

Lakanet hade en reva. Den slingrade sig obestämt i ena hörnet men gav intrycket av att vara nöjd i sin ensamhet så hon vände bort blicken. Hon kände sitt hjärta slå i alla delar av sin kropp. Brösten höjdes och sänktes någonstans under hennes haka i en långsam, trevande takt. Hennes hud var vit med en nyans av mörknande röd inbäddad inuti sig. Det flaxade någonting utanför fönstret, det fönstret som fortfarande vibrerade av hans händer. Glasrutorna som några timmar innan hade bevittnat en värld som varit fylld av honom och henne, båda i samma tid på samma plats, just där flaxade nu en vanlig duva.

Rummet var annorlunda nu. Luften var varm och kompakt och doftande svagt sött. Den gula tapeten hängde osäkert på väggen, som om den skulle kunnas rivas bort vid minsta beröring, uppluckrad måhända av deras andetag. Han hade inte vaknat än. Hon vände sig så tyst hon kunde mot honom. Hans vänstra arm hade lyckats ta sig ut bollen av duntäcke. Han sov som ett barn. Det ansiktet som hon visste innehöll så många yttryck låg nu och vilade i ett slags småleende lugn. Ögonlocken var tungt slutna och förseglade med långa svarta ögonfransar. »Sov på du.«, viskade hon och drog bort testerna av brun lugg som hängde för hans ansikte. Han svarade inte.