Förvirrad och splittrad

rädd och vill bara gråta

men det kommer bara skrik

ifrån mitt inre

som ingen ändå hör

det blir tystnadens ljud vågor

vet inte vart jag söker hän eller var

jag skall bli av

var slutet börjar

eller var början på nått nytt

inte orkade starta

ibland blir jag bara så aggressiv

och vill slå hela världen på käften

om man ändå hade så stor en näve

men allt som oftast

vill jag bara gömma mig

i ett svart hörn och krypa ihop

där ingen kan se mig

ty jag är en del av mörkret

och min ända tröst är

min skugga som jag håller

i handen men han är räddare än jag

är inte rädd för vad jag gör

mot mig själv

utan för att såra andra

kanske inte kunna finnas till där

för dom som set mig så stark en gång

vill bara koppla ur alla

telefoner och låta ladda ur mobilen

släcka lampor och låsa alla dörrar

då är det ju ingen som kan nå mig

höra se eller känna mig

och jag kan vara så tyst så tyst så

och lida i mitt mörker

orkar ingenting

vill inte kunna göra någonting

vill bara vara där i mitt hörn

det har varit ett tufft och hårt liv

trodde ibland att jag orkade hur mycket

som helst

men

känner mig tom och urholkad

min så starka mur höll inte

den är rämnad

och förvandlad till sand

på marken som vild katter

krafsar i

och taggtråden jag hade som

skydd runt om

har istället vänt sig inåt

inåt mot mig och skurit och flått

sig igenom mitt skal hjärta och själ

så det uppstått ett

öppet sår mellan

sinne själ och tanke

försöker att hitta ett

plåster så stort att lappa ihop

porten till mitt inres väsen

för att den inte skall smita

och lämna mitt jag

så fort kylans vind blåser litet

och styrkan jag bar på

inuti har blivit som en port

till ondska

där det inte ens finns en gammal

rostig nyckel till

utan bara ett gammalt hängelås

utan ögla

och jag vet inte om det är

en god ondska som behövs

för att bli stark igen

eller om den är svart som synden

och sakta förgör mig

blir sårbar

mitt tidigare så hårda sköld

har blivit till ett

genomträngligt papper

där jag försöker att

göra en rökridå av ord

som ändå inget betyder nått längre

ville gömma mig och gråta min väg

till döds riket

men trotts allt så vill jag

nån stans kämpa mig vidare

hitta min väg tillbaka

hitta min person mina känslor mitt jag

känner mig som en katt killing

som söker mjölk

där jag en gång var ett stolt

Lejon som passa på sin hord

jag var en gång en graciös örn

som gled över världens hav

och ägde himmelen

nu är jag endast

en skade skjuten duva

som tappat vingarna

och störtar mot en säker avgrund

som är så djup att det inte

finns instrument att mäta

det med

känner ibland att jag

är som en punkterad boll

där alla sparkat på en

och trampat ner mig i

gräsmattan med spikskor

att det blir svårt att sätta nya rötter

jag är en liten fluga

som man dragit av vingarna på

där spindlar med lätthet

kan lägga ut sina nät

så lätt så lätt så

likt ett fiske sällskap som

skall fiska med trålare i en ank damm

har varit som en naken narr

vid ett hov

där alla skratta sig fördärvade

av min nakenhet och ärlighet

men jag skall bli den kung

jag var i dom skönaste tankar

med den vackraste mantel av glitter

innehållande fina tankar och skönhet

i från världens alla hörn

och dom skall fyllas utav ljus

istället för mörker

och

någon stans där inne i den

lilla platsen jag har kvar

har plåstret blivit starkare

av det nätet jag snodde

ifrån dom flitiga spindlarna

och har börjat att hela och läka

för jag är så glad att det finns

dom som förstår mig här

och läser mina känslor

det är gott med vänner

som bär på samma känslor

och tuffa öden

det är som den bästa

örten

en ört av det skrivna ordet

och man blir varse på

att man är egentligen inte ensam

tack för att ni finns här och omkring

detta lärt mig att

rida ut ur stormens öga

och springa motsatt

tornados och cykloner

gå på stormar med full kraft

så det stilla ebbar ut

till intet

och allting blir lugnt och stilla

igen

då får alla plats där inne

på den lilla platsen jag har kvar

bara jag ser

och läker

till

tid